Ödets två sekunder

Regnblank asfalt.
Bländande strålkastare där inga bländande strålkastare får finnas.

"Shit, det här går åt helvete."
Synapserna i hjärnan kortsluts nästan av skräcken i maggropen.
Så ett öronbedövande skrik från bilens bromsar.
Långtradaren träffar personbilen. Ljudet som av en stor konservburk som trycks ihop. Bilarna kanar över den spegelblanka vägbanan. Plåt trycks mot plåt. En kaskad av glasskärvor träffar hans ansikte.
Det är så varmt, jag måste ta av tröjan, är det sista han hinner tänka innan det blir mörkt.
Han rullar över på sidan och kräks.

--

Han vaknar av smärtan i benet. Eller är det ryggen. Kroppen fullpumpad med skräckens adrenalin. Lungorna rosslar, kroppen bränner. Han lyckas med vänster hand lyfta av bältet och öppna dörren. Måste ut, ut, ut.
Faller med ansiktet före ner på den regnvåta asfalten, kroppen håller inte. Bär inte.

Så plötsligt avlägset i fjärran, ljudet av en bil. De små strålkastarna växer sig större. Världen löses upp och blir till en simmig gröt, värmen i bröstet återvänder. Blundar och på ögonlockens insidor det stickande mönstret av alla världens färger.

"Lilla vän, hör du mig?"
"Farmor... jag", han försöker pressa fram orden. Smärtan i bröstet hindrar, kväver.
"Lilla vän, försök vakna nu. Jag är här hos dig. Allt kommer bli bra."

Rösten tillhör en dam i 60-års åldern som ligger på knä bredvid honom. Kjolen är blöt av regnet och rödfläckig av blod, men helt lugnt sitter hon där och upprepar att allt ska bli bra, stryker honom över håret, håller hans hand. Regnet piskar ner över dem.

Hela världen håller andan i väntan på livets beslut som ska tas där på E22:an mitt i natten.

--

Vaknar igen. Försöker öppna ögonen, men är så trött. Känner hur en hand tar hans, kramar hårt. Så hårt att det gör ont.
"Mamma..?"
Han hör henne dra efter andan, hör hur hon anstränger sig för att hantera situationen ingen förälder vill stå inför.
"Lilla Gubben, då... Älskade lilla unge, vad har du gjort... hur kunde...", han hör hur hon drar häftigt efter andan och inte kan avsluta meningen.

Vet plötsligt bara att pappa finns där i rummet, kan känna hans lugn omfamna dem. Kan känna hans styrka redan innan han stryker honom över kinden.
"Min tuffa lilla grabb, det här fixar du. Det vet vi."

Rösterna blir lägre, samtidigt som mammas snyftningar tilltar i intensitet. Han låter drömmarna komma, flyter bort i det mörka. Det gör inte ont längre.

--

Sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor senare. Kunde vara ljusår. Eoner. Hans livs nya tideräkning har börjat. Före olyckan och efter olyckan.

Krossade ryggkotor.
K-r-o-s-s-a-d-e.

För helvete.

--

"Du kommer med största sannolikhet inte kunna gå igen. Men nu finns det så många bra hjälpmedel att använda sig av."
Hela kroppen vill skrika "jag vill inte ha några djävla hjälpmedel, jag hatar det här, jag hatar livet, jag hatar Gudjävel, jag hatar att leva, jag vill dö", men han stoppas av blicken i sin mammas ögon.
En bottenlös skyddslös smärta.
Han vänder ansiktet mot fönstret.

Djävla helvetessatansförbannadeorättvisaskitvärld.

--

Och nu sitter han där, 4 veckor, 2 dagar och 10 timmar efter olyckan.
I sin nya lägenhet. I sin nya omgjorda handikapplägenhet. Inga trösklar, så han enkelt ska kunna rulla omkring i rullstolen. Men här rullar fan inget.

Istället sitter han framför det stora fönstret i vardagsrummet och kedjeröker och kastar förgiftade ögonkast på världen utanför. Hellre röka ihjäl sig än leva det här inget-livet.

--

Så en dag kommer han; assistenten. Hans mor står bredvid och försöker le uppmuntrande:
"Det här är David, han ska vara hos dig nu den första tiden och hjälpa dig med sånt du inte klarar. Ja, nu när du fortfarande har armen omlindad."
Han känner hur han faller ner i bottenlösa bajsträsket igen, hans eget privata av sorg och ilska.
Bevärdigar inte sin mor en blick. Vänder sig bort och tar upp en cigarett med den friska armen.

"Ska du verkligen röka?"
Assistent-Davids röst. Han biter sig i kinden för att inte explodera. Biter hårt. Känner skinnet malas mellan tänderna innan han öppnar munnen.
"En sak ska du ha klart för dig, jag röker när jag vill, om jag vill, hur mycket, och hur ofta jag vill."
Han känner sin mors blick bränna mot ryggen. Och hör hur jävla pubertal han låter. Fan.

Han sätter cigaretten mellan läpparna, tar upp tändaren, tänder och blåser ett stort rökmoln mot de vita gardinerna som fått en gul ton av all rök de senaste veckorna.


Detta är ett bidrag till sourze författarskola

Av Sandra Lundgren 12 aug 2003 11:54