Tjejen på Ettans buss

Den kalla luften sliter i håret, nyper i kinderna. Vinden från Östersjön drar i vinterkappor och halsdukar.
Alla står vi där på bron och väntar på Ettans buss, som ska ta oss till ännu en arbetsdag.

Så kommer den uppför backen, slasket sprutar runt hjulen när den stannar framför oss, dörrarna öppnas och folk fullkomligt mosar sig in. Här gäller det att inte få ögonkontakt, kroppskontakt eller någon form av kontakt. Alla sliter på given signal fram sina pocketböcker, tidningar eller mobiltelefoner och ser upptagna ut.
Det är så väl inövat och praktiserat att ingen reagerar.
Världen är så grå som den ska vara på bussarna i Stockholm en måndagsmorgon i februari.

Men snart det som ska plantera ett frö i mitt hjärta. Som jag ska komma att minnas. Och ta med mig, jag vet det nu ett halvår senare. Jag ska få lära mig mitt livs läxa.

Bussen bromsar in så den medelålders pocketläsaren med laptop-väskan slängd över axeln näst intill står på huvudet över en dam som knattrar frenetiskt på sin mobiltelefon. Chauffören öppnar dörren och på kliver tre tjejer, det är svårt att avgöra deras ålder och det är inte heller viktigt här. De kliver bakåt i bussen och sätter sig.
Den ena tjejen har Downs syndrom.

Hon vrider sig på sätet, vänder sig om till sina vänner som tittar rakt fram, och gör sitt bästa för att ignorera henne, få henne att vända sig om igen. De hyssjar åt henne, sätter ett pekfinger över läpparna. Schhhhh.
Hon tittar på dem under mössans kant. Sen tar hon upp ett par hörlurar ur fickan och sätter dem på sig.

Och plötsligt, mitt i allt det grå, börjar hon sjunga med i sångerna som vi inte kan höra.
Knattret på mobiltelefoner upphör, tidningsprasslet slutar och pocketböckerna sänks.
Hela den grå massan på bussen fokuserar nu på en liten tjej i lila täckjacka som sitter helt upptagen med en värld som bara är hennes.

Tystnaden är total, förutom motorljudet och hennes röst som fyller bussen.

Högt och ljudligt har hon objuden klivit rakt in i våra liv,
in i vårt medvetande.
Sekunder av förvåning.
Tappade masker.
Tappad ytlighet.

Men så plötsligt, nyhetens behag har alltid ett slut, så även här på bussen i ett slaskgrått Stockholm.
Människor tappar intresset för henne.
Viker upp tidningarna igen, vissa suckar, himlar med ögonen.

Men hon stannar kvar hos mig.
Värmen i bröstet är äkta och smälter slasket,
bryter igenom molnen.
Hon har trollbundit mig.
Hennes gnista, den sprakande livsglädjen.

Hon är så mycket mera verklig än vi andra tillsammans.

Så mycket mera verklig än jag.

Av Sandra Lundgren 11 aug 2003 11:34