Två sexiga män på en dag

Jag stannade till för ett kort ögonblick - kunde det vara sant? Så patetiskt, som hämtat ur en usel film. Men det var sant, där stod han, i full färd med att lära sin snart treåriga dotter att spela golf. Han stod mindre än fem meter ifrån mig, och jag kunde inte röra mig ur fläcken. Fåfängt inbillade jag mig att min närvaro skulle påverka honom så mycket, att han omedelbart skulle titta upp, och ja, vad vet jag, svimma eller nåt. Haha, vad roligt. Han tittade upp, sådär som man gör när man blir besvärat medveten om att någon stirrar på en. Han tittade upp och sedan tillbaka. Han kände inte igen mig. Jag sköt upp solglasögonen på huvudet och breddade mitt larviga flin. Efter vad som föreföll mig en evighet tittade han upp igen, och log. Jag fortsatte flina, vände på klacken och gick därifrån.

Knappt tio meter senare började jag skaka. Jag hade förvisso haft hjärtklappning sedan jag först såg honom, men jag hade inte väntat mig det här. Jag tappade balansen, skyndade mig fram till närmaste lyktstolpe och tog ett ordentligt tag för att inte ramla omkull. Vad ska jag göra? Jag måste, måste, eh, måste... ringa någon - eller i alla fall skicka ett sms - eller, jo, men till vem? Hjärtat bultade så att mina flämtningar pulserade i aggressiva stötar, jag insåg att eventuella förbipasserande måste trott att jag tagit en överdos av något centralstimulerande. Mina händer skakade så jag fick stoppa ned mobiltelefonen igen för att inte riskera att tappa den i backen. Jag tog medvetet djupare andetag, försökte spänna ut lungorna ordentligt och andas - andas - djuuuupt. Det hjälpte en liten aning. Jag skickade ett sms till honom. Berättade att jag fortfarande skakade, att han haft en obegripligt stark inverkan på mig.

Jag tror inte att han någonsin kände igen mig. Jag var väl bara en tjej som stirrade på honom, som vilken som helst - det finns säkert en flock tjejer som stirrar på honom varje dag. Efter några minuter kände jag mig samlad nog att fortsätta, fortsätta mot lejonkulan - jag hade ju bett om att få möta mina demoner, att få konfrontera mina känlsor av att bli avvisad - och det skulle jag få göra, med besked. Men, det fattade jag inte då - berusad av det oväntade mötet som jag ännu var.

Min intet anande vän - före detta bästa kompis med mannen på golfbanan, deras vänskap tog slut efter vårt triangeldrama för några år sedan - öppnade dörren och jag kände hur pulsen ökade igen. Åh nej, jag står inte ut! Jag klämde fram nån lam ursäkt för att få vara ifred en liten stund i hallen, samla mig, tänka ut nåt bra att säga som inte skulle avslöja mig alltför mycket. Det kändes inte rätt - han som alltid är så himla cool, och jag som alltid är så svag, påverkbar. Jag börjar ärligt talat bli rätt less på att alla andra är så himla coola och jag, jag blir bara mer och mer sårbar för varje dag. Kanske ska jag sluta prata med folk, sluta visa dem någonting av allt det jag känner - kanske slutar jag känna då? Kanske behöver jag inte bli sårad då. Kanske kan det få mig att sluta tänka på att det vore skönare att inte existera alls.

Jag hade väntat mig att få laga maten, det var dealen - han står för råvarorna och jag gör jobbet. Nu blev det inte så, han åtog sig allt arbete i alla fall, med hänvisning till att jag visst arbetade, som jag stod, med huvudet fullt av våndor och besvär. Kanske hade han rätt i det. Maten blev god, sensuell, sinnligt tilltalande. Vi pratade, som vi alltid gör. Vi lyssnade på musik - musik av det snitt jag lyssnade på förut. Som en tripp tillbaka tio år i tiden, fast med en helt annan sorts person än de jag hade runt mig då. En sund individ. Men han känns inte helt ärlig. För en tid sedan hade vi ett långt telefonsamtal. Han är en bra telefonpratare. Det kom till slut fram att jag attraheras av honom ännu, och jag fick veta att det inte var ömsesidigt. En knäck för egot förstås, men ändå skönt att få veta.

Men det är nåt som inte stämmer, kanske är det bara mitt önsketänkande, men jag får så många bekräftelser på min person, och det känns som dubbla signaler. När jag skulle gå därifrån var jag ganska påverkad av att ha pratat sex en lång stund. Jag flämtade väl, eller nåt - kände mig i alla fall väldigt het. Han stod lutad mot dörrposten som han alltid gör när jag går, jag höll mig på så stort avstånd som möjligt i hans lilla hall, och hans ögon var kolsvarta. Belysningen i hallen var det dock inget fel på. Det sista vi sade var något om våldtäkter, och han sade: "Jag är glad att du inte våldtar mig nu". Vad menade han med det? Jag svarade "Jag måste ju respektera att du inte vill". Han blundade och himlade med ögonen innanför ögonlocken. Hallå? Hur tolkar jag det? Jag kan inte låta bli att se den scenen framför mig gång på gång på gång. Han är inte helt ärlig. Möjligen vill han inte ha med mig att göra på ett romantiskt plan, eller sexuellt, och det kan jag köpa - han har säkert massor med skäl att undvika att trassla in sig i ett ufo som jag. Men att han inte skulle ha kvar någon attraktion för mig, det går jag fan inte på, i så fall skulle han inte stå där och se så där kåt ut. Fast vad vet jag - jag är ju inte kille - kanske kan man vara störtkåt och stirra på en kvinna, utan att vilja ha sex med just henne. Nåja, det är väl bara att acceptera att jag blivit helt ointressant för alla jag själv attraheras av. Undrar vad livet har i beredskap för mig härnäst? Det är hårt att tugga igenom alla avvisningar.

Och mannen på golfbanan - min själsfrände - har satt hela mitt väsen i trans. Ska jag lyckas bräda hans långa, vackra, milda kvinna med mitt uppstudsiga, rebelliska, kurviga jag?

Av Alexis Örtenholm 09 aug 2003 10:22