Ungkarlsliv

Det var en tidig morgon i centrala Västerås. Dom kornblå bussarna dånade förbi utanför rumsfönstret. Tidningsbudet hade precis stampat omkring i den vindlande, labyrintliknande trappan. Hans röda cykel med de orangesolkiga sadelväskorna stod lutad utanför mot den flagnande putsen under mitt köksfönster. Mellan dom slutna fönsterglasen fladdrade en mörk fjäril som glittrade av liv. Ytterdörren var svart av sotig trycksvärta runt dörrhandtaget och brevinkastet. Denna mäktiga morgontimme dröp av fukt och jag tände en cigarett och skickade ut några puffringar i snigeltakt och tänkte att en outsider är ett symtom på ett sjukt samhälle. Såg grannens luggslitna katt stryka tassande och prasslande utefter hallonhäcken. Hallonen hängde och dinglade i röda klasar och brann mot den täta gryningen. Jag hörde någon spola i kranen ovanför. Vi var fyra ungkarlar som bodde på Lantvärnsgatan. Vi hade varsin etta med ett rum, kallt vatten och ett stort bondkök. Låsen till spegeldörrarna med sina krackelerade fönster bestod av den gamla sorten. Bondlås. Så alla kom in hos varandra, på gott och ont. Ibland när jag kom hem och skulle bjuda någon scandalbeauty på mat så fick jag störta omkring i dom andra råtthålen för att hitta min nydiskade stekpanna liggandes upp-och ned, sprattlandes som en desperat sköldpanna mellan flottiga knivar, gafflar och glas. En stark början på gentlemannaimpandet. Somrarna flöt förbi med sina doftrus. Äppelträden blommade i trädgården och runt buskarna sov den feta, smöriga jorden. Den rödrutiga hängmattan var spänd mellan körsbärsstammarna. En fågel cirklade som en prick i norr ovanför takskägget. Där låg jag i mina stilla tankar och hörde genom de öppna fönstren klirrandet av tallrikar och knivar. Kände doften av vidbrända pannkakor och såg en svettig, överviktig humla klänga sig fast, sprattlandes med sina svartludna ben på ett bräckligt löv. Solen var varm som ett juver och från granngården på andra sidan hallonhäcken hördes ett fredligt sorl i den stilla kvällen. En inbiten ungkarl utan fest är som en samuraj utan svärd. Vi brukade samlas nere hos mig på lördagarna. Det kom svärmorsdrömmar från när och fjärran. Nyduschade, mumade och sprayade, stanken hade fått en parfymaffär i Polen att storkna. Sorlet steg för varje öl och alla slogs om spegeln. Festen var igång. Några snackade om fotboll, andra om kvällens brudar och några om skivan vi spelade. En yrade omkring vrålandes "take a walk on the wild side". Det led mot afton och mörkret tätnade utanför fönsterblecket så jag satte på vårt signum och utgångslåt som vi brukade avsluta med "all along the watchtower" med Jimi Hendrix. Den enda tolkning som överträffar originalet, skrivet av Bob Dylan. Destination var vårt andra hem Monaco. Vi ramlade ur kåken. Studsade i vild fart och hasade nedför oljeberget, Oxbacken, som skuggfigurer under den oroliga månen. Väl framme var det som vanligt jättelång kö utanför "the last waterhole" med sin gnistrande neonskylt. Kön ringlade över Smedjegatan till andra sidan där det legendariska matstället S:t Örjan låg en gång och på sjuttiotalet, om jag minns rätt. Duvorna gled fram, ögonen tindrade och dom skrattade vilt och tjattrade runt med boysen som skrek och vrålade. Lite längre bort, hängandes vid husgaveln, kväljde en av våra dryckesbröder och lade en rykande calzone med vitlök, ruskade tupp och stapplade in i kön igen. Han såg ut som en obäddad säng.

Kön rörde sig och hade man tur så passerade man check point Charlie, där vakterna alltid skrek: ner från trappen! om man kom för nära. Väl inne i det heliga templet så gled vi fram som anakondor till bardisken och småpratade med varandra i tungomål. Tänkte på att vi alltid var först hit men sist hem. Denna kväll låg lokalen halvskum och ödslig. Kvällen led och vi med den. Men plötsligt så släppte fördämningarna och det störtade in folk. En frisk, sval vind gled förbi. Runt borden med de sotiga ljusen och gulrutiga dukarna var det nu överfullt av det glittrande folket. Dom skränade värre än kråkor, jag hörde ord men inget språk. Någon viftade med armarna. En blundade med håret skilt i pannan. Två brunstiga ungtuppar bröt arm så svetten dröp och kvävde bordsljusen. En duva satt med små tunna läppar, darrande. Mascaran rann nedför kinderna. Hennes kille hade gjort slut men jag sa: bryt inte ensam, kom så bryter vi ihop. Kärleken är ett öppet torg. Borden var solkiga av klibbig öl och hjärtat gapade tomt. Jag snackade med en direktörstyp från Lund som låg i exil med sin fru. Han sa: pengar betyder ingenting och bubblade om försoning. Jag tänkte tyst för mig själv: hans fallskärmsavtal skymmer månen. En fet herre pustade med ett glas vin i handen och mumsade i sig och gnagde som en våt hund på ett ben. Det krasade torrt. Jag vankade omkring i det grumliga människohavet och kände att livet är som en långfilm med många repriser. Jag beställde kvällens sista bira och pratade lågmält med servitrisen som ställde ner glaset på bordet. Brösten böljade häftigt.

Vintern kom och söndagsstillheten. Allt tystnade, klingade av. En kyrkklocka hördes någonstans ifrån. Annars var allt tyst. Jag låg som en ömtålig planta med en stilla förtvivlan i samma rum, på samma gata , samma glömda kvarter, i en trång värld. Hade precis tagit ner de spröjsade fönstren från vinden och skruvat dit dem hårt med vingmuttrar. Men vad hjälpte det. Snön och vinden yrde in mellan springorna så lågan på ljusstaken låg slickad efter mahognybordet. Och jag huttrade i en, svart gulrandig träningsoverall, en grovt stickad faluröd yllemössa och dubbla duntäcken med ankor på. Det var svinkallt på golvet. Det enda som var bra med det, om man lyckats locka hem någon duva, så vägrade hon att stiga upp ur sängen. Jag läste boken Mästaren Ma av författaren Willy Kyrklund där han bland annat skriver "Inom sig och utom sig söker människan fästen för sitt liv. Den som har ett fäste utom sig är välbärgad. Den som har ett fäste inom sig är rik. När alla fästen har svikit, kan man börja diskutera om människans villkor." Instämmer helt i en förbryllande tid. Utanför var det mörkt och skimrande. Genom det rimfrostiga köksfönstret såg jag upp mot pingstkyrkans upplysta kors med spikar på ovansidan ditsatta med omsorg så att inte fåglarna skulle kunna besudla korset älska din nästa såsom dig själv. Den vilda, skandalomsusade festen från gårdagen hade bitit sig kvar. Så här satt jag och andades häftigt med "svullen basker" vid köksbordet. Vi hade haft dansen hos den ena i trappen, minglandet hos den andre och baren, förstås, hos mig. Gud hjälpe! Det dunkade friskt i huvudet och när det osynliga tidningsbudet släppte ned tidningen genom brevinkastet så skälvde det till och gav utslag på richterskalan. Det är inte så konstigt att folk är deppiga när vi bor i den mörka urskogen, mitt i sprit- och jantebältet. Jag skrev på ett gulnat papper "det finns en ensamhet som inte går att förklara". Och kände att man hamnat i teflonåldern. Minnet sviker och det mesta rinner av, bort… Mörkret tätnade, jag talade drömmen till rätta och tänkte: varför ska man ta livet av sig för när man kan vindsurfa?

Av Tommy Thuresson 06 aug 2003 16:39