Skäms araber!

Gråter ni verkligen över Uday och Qusay? Fäller ni en tår?
Har ni glömt, araber? Har ni glömt, hycklare?

En mor stiger in på bussen, hon betalar för två. Hon sätter en platskasse bredvid sig på bussen, där ligger hennes sons solblekta ben.

Vem gråter ni för, araber?

Tusentals liv, en underdrift, har sönerna tagit från oss. Männsklighetens slaktare. Grymhetens gudar.
Finns det någon som förtjänar döden mer?
Deras fader.

För vem gråter ni?

Massgravarna som grävs upp - far och mor som slänger sig på döttrarnas ben och skriker ut sin sorg?

När jag dör skall jag önska en plats i helvetet, där jag kommer att döda Uday, Qusay och Saddam, om och om igen. Får inte en död hoppas? Får inte den döde drömma?

Skäms araber!

Varje tår ni fäller över sönerna, varje gång ni gråter för fadern, varje gång ni smakar tårars sälta dömer ni ut ert folk. Ni drar ner vårt namn i smutsen som ingen annan kan.

Rötan kommer alltid inifrån. Skyll inte andra för det som ni ligger bakom. Ni är vårt folks undergång.

Skäms araber - ni sörjer ondskans bortgång.

Av Naseer Alkhouri 04 aug 2003 13:04