Friheten - en flyktings hopp

Jag vet inte hur ska jag börja... ... ... Jo, bussen – resan på bussen. Jag tittade ut genom fönstret och såg hur träden passerade förbi och bergen med de enorma klipporna på vilka de enorma träden växte. Jag kände solen genom fönstret som värmde min kind. Kanalen som tycktes mig alltför liten för att kunna bära så väldiga båtar och plötsligt verkade dessa flyta på det gröna gräset. Allt liknade en dröm som inte inbegrep mig men som fyllde min själ med glädje och jubel... och i samma stund rädsla, rädsla för att vakna till dessa tingens upplösande såsom många saker i mitt liv upplösts, försvunnit utan förklaring, utan barmhärtighet. Grymt slitits bort från min existens. Bussen fortsatte sin färd med sina uppehåll, med sin musik, med sin friska luft som sade i mina öron "Nej, du drömmer inte, se dig omkring och övertyga dig om att det är sant". Jag såg mig omkring och lät mig övertygas...

När jag anlände till min familj slöt jag dem i min famn och sade att jag älskade dem, att jag var lycklig. Jag kysste min hustru, jag såg hennes vackra ögon fyllda av tårar, jag älskade henne…och hon älskade mig.

Sanningen är att på nätterna - utan att märka vår naivitet – gjorde min hustru och jag upp planer, planer för framtiden, fyllda av hopp och längtan. På morgnarna tog vi långa promenader som skänkte glädje åt våra liv och förde oss bort från våra smärtsamma minnen... Vi lekte med våra barn och vi pratade, vi hade tid – mycket tid – all tid i världen!

Man måste lämna det hemska bakom sig och blicka framåt och som jag alltid brukade säga – det kommer aldrig att bli värre. Med tillförsikt levde vi och litade på dem som tog emot oss med öppna armar.

En dag tidigt på morgonen knackade det på dörren …Det är en man, han säger att han har ett meddelande till oss. Under det första ögonblicket inbillar man sig det värsta men snabbt tar överlevnadsinstinkten över och suddar bort dessa farhågor. Det var ett brev. Ett officiellt brev. Mannen satte sig. Jag läste brevet och min hustru läser det i mina ögon, fyllda av skräck över den fruktansvärda nyheten. Det fanns inte utrymme för någonting alls i min hjärna och efter ett ögonblick som varade ett liv undslapp två ord min mun, två ord som jag inte hörde... Av mannens svar förstod jag vad jag hade frågat. Han förklarade att det inte var så hemskt som det verkade och att vi måste bevara vårt lugn. Det var då vår pina började, vår tortyr som tog sig namnet väntan. Väntan, väntan... En minut av väntan, en timma av väntan, en dag av väntan, en vecka en månad ett år ett hjärta en mage en njure ett liv...

Jag färdas inte med bussen, jag promenerar inte på morgnarna, jag leker inte med mina barn, jag har inga planer, jag bara väntar i hela min nakenhet endast täckt av en mantel av hopp.

Idag den 15:e januari 2003 har de meddelat mig att klockan sex på eftermiddagen kommer de och hämtar oss. Jag kommer inte att öppna dörren för dem, klockan är ett och jag kommer inte att öppna dörren för dem, klockan är tre min hustru håller hårt i våra barn och ser på mig med sitt ansikte förlorat i skuggan av besvikelsen och hjälplösheten jag ser inte på henne jag har inget ansikte... Klockan är sex. De är på väg, jag hörde steg som kom fram till min dörr, sedan knackade de och bad mig att öppna. Jag svarade inte. De knackade på nytt och på nytt bad de mig att öppna och att jag inte skulle göra situationen svårare än den redan var. Jag sade dem att jag inte tänkte öppna och att härifrån skulle de inte kunna ta mig! Att jag yrkade på min mänskliga rättighet att bli behandlad som en människa med rätt till en normal tillvaro, med rätt att drömma, att leva, att vara lycklig! De lyssnade inte på mig, de knackade ånyo på min dörr med större ursinne, de hotade mig och skrämde mig. Mitt beslut att kämpa för mitt och min familjs liv växte sig starkare i takt med knackningarna på dörren. Tills det ögonblick då dörren föll, som det sista lövet på ett träd som hade kämpat för att hålla kvar sommaren, den sommaren som fylld av så mycket hopp och drömmar nu flyr utan förbarmande. På tröskeln såg jag några svarta skepnader fyllda av hat, fyllda av begär att uppfylla sina plikter trots konsekvenserna. Ur deras själars eller vapens svärta plockade jag upp mina ögon som jag skänkte min älskade och så kastade jag mig ut för att förvandla mig till detta envisa löv som älskar livet och är redo att dö för dess skull.

Av Niki A E Fritz 04 aug 2003 10:20