Pragmatisk liberalism, del 2

Tanken på ett "överlappande konsensus" för att jämka samman de struliga yttringarna under senkapitalismens kulturella logik jfr Fred Jameson till ett hanterbart minimum skisserades tidigare. "Det kan, faktiskt, finnas stora
skillnader i medborgarnas rättviseuppfattningar i Rawls idealsamhälle/JS under förutsättning att dessa uppfattningar leder till liknande politiska åsikter" Rawls
1971, s.387. Men Rawls inriktning på sitt rättviseprojekt har ändrats. Från visionen om det önskvärda för alla människor enligt hans retorik har kursen lagts om till att söka det möjliga för rationella och medvetna amerikaner vid seklets slut, det vill säga att en "substantiell majoritet av landets politiskt aktiva medborgare ger sitt stabila och långvariga stöd till de demokratiska
regimerna".


Ett rimligt överlappande konsensus

Fyra kännetecken av ett överlappande konsensus kan noteras:

1 Det undviker filosofiska, moraliska och religiösa kontroverser "Vi vädjar till en politisk rättviseuppfattning som kan skilja mellan de frågor som rimligen kan avföras från den politiska agendan och de som ej kan, med tanke på ett överlappande konsensus" s.13, Rawls 1987.

2 Dess objekt, en strikt "politisk" rättviseuppfattning, är i sig en moraluppfattning inom ett visst område se nedan punkt 1

3 Det bygger på liberalismen "Varje användbart begrepp om politisk rättvisa för en demokratisk regim måste vara liberal i dess signifikativa betydelse" s.5, Rawls
1987

4 Det finner en medelväg mellan Kants och Mills filosofiskt legitimerade liberalism och Hobbes modus vivendi.

Detta konsensus "existerar i ett samhälle när det politiska rättvisebegreppet som reglerar dess basinstitioner är erkända av varje större religiösa, filosofiska och
moralisk doktrin som kan antas gälla i det samhället från en generation till en annan".

Men var står på spel egentligen? Konsensus om vad? Jo, begreppet "överlappande konsensus" är framför allt en vädjan om stabilitet i ett sönderfallande USA, där Hobbes "alla krig mot alla" är delvis realiserat; där AIDS härjar långt in i medelklassen, aggressiva minoriteter kräver sin världsbild i utbildningsschemat, där budgeten underkänts 1990, japansk elektronik och bilar ligger före
sparbankerna konkursar, Quale som vicepresident, Reagans "iranska" väg till Vita Huset, gulfkrigets uppenbara cynism, svarta innerstadsgetton kollapsar i
crackvågen, etc. Vart Rawls vill få de divergerande amerikanerna inom eliten det vill säga till är inget mer, eller mindre, än att ställa upp på den amerikanska
konstitutionen, utan att ge dem några teoretiska argument eller tillåta några från dem själva.

Rawls tar därmed tillbaka sin vision att ge dessa politiskt engagerade medborgare universiellt givna moralbegrepp för att med dem utifrån hans socialliberalism kritisera den amerikanska demokratin. Även om man kan dela Rawls skepticism inför metafysik inom politiken och känner sympati för postmodernismen, så behöver inte svaret på frågan om de universella värdenas fall vara Rawls, som lämnar all ekonomi och etik som den är. Jämför till exempel med Lyotards bruk av Kants regulativa idéer inom politiken.


Tolerans under hot om våld

Själv anser han inte att hans konsensusteori är blott ett instrumentellt förhandlande utan borde godtas av alla utifrån sina egna övergripande filosofiska eller religiösa uppfattningar. Alla vinner på att toleransen vinner terräng, så länge som man tolererar personerna bakom argumenten åsikterna bör naturligtvis inte tolereras. Han nämner att bleve vissa dygder allmänt spridda, såsom
tolerans, välvilja att gå tillmötes, rimlighet, känsla för rent spel och så vidare, så är vägen till ett överlappande konsensus inte alltför lång.

Uppdraget att verka för dessa dygder ger Rawls till samhällets basinstitutioner vilka i sin tur är förmålet för hela hans politiska rättviseteori. Bakom tilltron till de politiska institutionerna borde vila enligt Rawls uppfattning en "vettig" moralisk psykologi. Den antar att medborgare har egna uppfattningar om det goda, det rätta och det rimliga samt kan handla efter dem, visar samarbetsförmåga om andra gör likadant, tilltro till institutionerna över längre tid om dessa kan skydda våra rättigheter och så vidare. Skulle några inte uppvisa dessa karaktärsdrag utan insistera på en viss teori religiös till exempel vid inbördeskrigets rand, så är dock
Rawls och ökengeneral Schwartzkopf beredda att ta i med hårdare medel.

Sin egen liberala filosofi sedd som en övergripande doktrin vill dock inte Rawls pracka på andra. "Det är vitalt för den politiska liberalismens idé att vi kan helt konsekvent mena att det vore orimligt att använda politisk makt för att uppmuntra vårt egen övergripande religiösa, filosofiska eller moraliska synsätt - synsätt som vi naturligtvis måste se som sanna eller rimliga eller åtminstone inte orimliga" s.243, Rawls 1989.

Denna totala klyvning mellan det privata och offentliga undviker, menar jag, det politiska som något essentiellt för människan, varigenom hon realiserar viktiga förmågor. Mer om detta senare angående Rorty och Mouffe. Vidare kan inget garantera att medborgare med skilda djupare uppfattningar stödjer toleransprincipen utifrån ett instrumentellt värde, stabilitet till exempel för att förbereda ett eget religiöst motiverat maktövertagande utan tolerans. Antingen är man liberal och vill att alla ska få säga sitt eller så saknas liberalt stöd och endast ett modus vivendi återstår .


"Politik", inte metafysik

Ta inte rättviseteorin "metafysiskt", utan "politiskt"! Rawls tar därmeda fasta på en säregen uppfattning om vad ett "politiskt" rättfärdigande är. Rawls begrepp om politik skiljer sig från de flestas uppfattningar tror jag. Det
handlar inte om vad vi i dagligt tal kallar politik, det vill säga gemensamma praktiska beslut i svåra frågor, och inte heller om någon uppfattning grundad på politisk
filosofi. Varken praktiken i form av kännbara aktuella ställningstaganden finns hos Rawls, och all teori är grå enligt honom. Vad återstår?

Mycket kortfattat så urskiljer John Rawls fyra särdrag i sin "politiska" definition av rättviseteorin:

1 Den är en mycket begränsad moralisk uppfattning utarbetad för ett speciellt syfte, nämligen basstrukturen i en konstitutionell demokratisk regim, det vill säga de
ekonomiska, sociala och kulturella institutionerna,

2 Den förutsätter inga särskilda religiösa, filosofiska eller moraliska doktriner. Den försöker bara utarbeta ett rimligt begrepp för basstukturen,

3 Rättviseteorien ska inte formuleras i någon övergripande teoris vokabulär, utan med hjälp av "vissa fundamentala intuitiva idéer sedda som latenta i den offentliga politiska kulturen i ett demokratiskt samhälle", till exempel idéerna om samhället som ett rättvist "socialt samarbetssystem" och om fria och jämlika medborgare.

4 Rättviseteorin kopplas ihop med en uppfattning av fri offentlig debatt. Precis som den politiska rättviseuppfattningen behöver vissa rättviseprinciper för att kunna specifiera basstrukturens innehåll, är den också i behov av vissa riktlinjer för undersökning och offenligt erkända regler för kontroll. Eftersom moderna samhällen är pluralistiska, så ser Rawls "inget bättre brukbart alternativ än att vi begränsar oss till de gemensamma metoderna och den kända kunskapen som finns i sunt förnuft samt vetenskapliga regler och slutsater, när de inte är
kontroversiella" s.20, Rawls 1987.

Det möjliga bör dock nå det önskvärda så långt det går, menar han och ser sin "politiska" rättviseteori inte bara som ett kallt resonerande utifrån gemensamma intressen. Därav kommer den hoppfulla tanken på att vitt spridda "intuitiva idéer" kan ge stabilitet åt den moraliska och politiska krisen.

Av Jan Sjunnesson 31 jul 2003 09:35