Den fule

En gång i tiden levde det en man, som var mycket ful. Han var så ful att små barn blev rädda och frågade sina mammor: varför ser han ut så där? "Schh, schh2, sa mammorna, "man får inte säga så, låtsas inte om honom, så försvinner han." Barnen lärde sig att inte låtsas om honom och när han räckte fram handen och bad om en krona till kaffe fick han inget svar. Egentligen skulle mannen, som förresten hette Arvid, få pengar av fattigvården, men han ansåg att de som arbetade på sådana ställen var alltför högfärdiga. Så han räckte ut handen i stället, men ingen svarade honom. Det enda han kunde göra i den situationen var att gräva i stadens papperskorgar, en halvrutten banan här, lite brödsmulor där. På så vis överlevde han. Rummet han bodde i var tillverkat av trälådor och en del brädor och spik, som han stulit. Han hade lagt en presenning över som skydd mot regn och snö, på vintern eldade han en liten brasa på golvet.

Arvid hade hängt upp en spegel på väggen och när han såg i den kunde han kostatera att ful var han verkligen. – Ingen kvinna kommer att vilja ha mig, suckade han. Det är väl lika bra att jag går och dränker mig. Han satt vid den lilla elden med ansiktet lutat i händerna.

Ni förstår, hopplösare än så kan väl inget liv vara? Hur skulle han tackla detta?

När han tittade upp efter en stund satt en annan man där mittemot honom, mannen var mycket vacker. "Snälla herrn", sade denne, "skulle jag ödmjukast kunna få be om härbärge över natten" han hade ett särdeles högtravande språk. Den fule Arvid som blivit något överrumplad nickade. "Det, det, det går väl bra", stammade han. "Så du är en stammare? Jag har känt några sådana i mitt liv. Bra människor allihop", sa den vackre, som presenterade sig som Pedro.

Så började han gråta. Jag är så olycklig, snyftade han. Jag har ett bra arbete och hög lön, en fin familj och du ser ju hur vackert utseende jag har. Men jag saknar något annat. Bara jag kunde komma ifrån alla mina krav på livet skulle jag kanske kunna bli fri.

Arvid betraktade Pedro och kom så till slutsatsen att nu när han ju ändå var född till denna jorden skulle han väl vandra färdigt sin tid där också! Och inte dränka sig. Så han bestämde sig kort och gott för att det var han som levde det lyckliga livet, det var de flesta andra som var olyckliga. Och plötsligt kände han sig så glad.

Detta är ett bidrag till Sourzes författarskola.

Av Vivian Gustin 28 jul 2003 10:27