Berättelsen om mitt liv

Den finns någonstans inom mej,
den där dikten jag måste få ur mej,
det är en lång jävla dikt,
mycket mer vet jag inte om den

Jag har en gång befunnit mej i en kvinnas kropp,
och då menar jag inte bara med den delen
med vilken jag i vuxen ålder
allt för ofta tänker med

Jag menar, att hela jag
en gång befunnit mej i en kvinnas kropp
Jag fanns där inom henne,
liksom den där dikten finns,
inom mej

Jag vet inte, för jag kan inte minnas,
men ville jag verkligen ut

Det enda jag vet,
är att liksom hon ville ha ut mej
ur sin kropp,
vill jag ha ut den där långa
jävla dikten ur min

Jag växte upp vid ett hav,
om det finns inte mycket mer
att säga

För jag vill inte gärna romantisera,
eftersom det i huvudsak
är en fråga
om måsskit

Ibland tror jag att den finns,
liksom jag en gång fanns,
i magen,
men jag vet att det är imaginärt,
allt finns i mitt huvud,
och den stora paradoxen är
att den där långa jävla dikten,
liksom all annan poesi,
samtidigt är vägen bort från det
som finns i våra huvuden

Poesin är känslans främsta vapen
i kampen mot förnuftet

Men poesin är inte bara känsla,
poesin vädjar också till ett förnuft,
ja, den till och med hämtar sina
verktyg därur,
därför är den mytisk

Den är aldrig det ena
eller det andra

Jag växte alltså upp vid ett hav,
och det hela var till stor del,
en fråga om måsskit

Jag blev också kär vid ett hav,
men det är en helt annan historia

En gång pissade jag och mina kompisar
på en utvecklingsstörd flicka,
det är jag fortfarande mycket stolt över

Stolt, att jag vågade göra
något jag visste var fel,
Jag hade alltså makt
över mitt eget liv

Det är modigt,
att pissa
på utvecklingsstörda flickor,
det är modigt,
att ta kontrollen över sitt liv

Därför skriver jag nu;
att det någonstans inom mej,
förmodligen i huvudet,
finns en lång djävla dikt
jag måste skriva
för att inte förlora,
den där kontrollen

Du har säkert redan förstått,
den vill inte ut

Den ligger där inne någonstans,
kanske mellan Brocas och centrala cortex
Som en cancersvulst växer den,
och för var dag som går,
blir den allt svårare,
att hantera

Varje berättelse om mej
är en berättelse om
en lång jävla dikt
Varje dikt jag skriver,
är en berättelse
om mej

När min mamma en gång
spolade ned nyfödda kattungar
i toalettstolen
så hade hon kontroll

Ibland kan jag få för mej
att den händelsen
i viss mån
påverkat mej

För jag stod ju där
och såg på,
tre år gammal,
och grät,
ja gud skall veta,
jag grät

Jag grät
för jag hade inte kontroll,
tre år gammal
har av naturliga skäl,
inte kontroll

Jag vet att det kan låta som
att jag hade en mycket lycklig uppväxt

För jag föddes vid ett hav,
men i ärlighetens namn,
var det mest
en fråga om,
måsskit

Jag berättar nu för dej
som läser detta,
att jag inte är lycklig
För någonstans inom mej
finns en lång jävla dikt
som vägrar låta sig skrivas

En lång jävla dikt,
en cancer, ett barn, en människa

Förmodligen mellan Brocas
och centrala cortex,
den ligger där
och vägrar låta sig skrivas

Berättelsen om mitt liv




/till poesiskolan/

Av Mattias Alsander 26 jul 2003 12:08