Utbildning som disciplin

Ungdomar, arbetslösa och studenter tvingas till meningslös sysselsättning, kamofluerad som utbildning eller praktik. Varför? Jo, för att kontrollera denna växande grupp som står utanför arbetsmarknaden. Inte för att de själva vill studera eller för att de kan kvalificera sig till arbete som många byråkrater och politiker tycks tro. Allt fler
lärare liksom jag tvivlar på att satsningarnas syfte är annat än statistiskt och
repressivt.

Låt mig ta tre exempel på 1990-talets ogenomtänkta förvandling av utbildningsystemet och arbetsmarknadspolitiken.

1 Kunskapslyftet som var tänkt att ge 100 000, oftast äldre lågutbildade, allmän behörighet inom
fem år. De får bidrag under ett år, vilket oftast inte räcker utan de måste ta till studiemedel. Många tvingas läsa för att arbetsmarknaden kräver gymnasiekompetens, men det finns redan 100 000-tals arbetslösa med både
gymnasium och arbete bakom sig. Deltagare i Kunskapslyftet står än fattigare och chanslösa efter flera års studier. De borde enligt min mening istället för att tvingas läsa allmänna ämnen få möjlighet att förkovra sig i något
intresse, fritt bilda sig eller gå en yrkeskurs. Ett fåtal kurser inom Kunskaplyftet går ut på detta, men majoriteten är ren skär disciplinering, förklädd till komvux-kurser.

2 Nyårsdagen 1998 införde riksdagen en tvångsplikt för ungdomar, vars like inte setts sedan 1920-talet. Lagen betyder att ungdomar mellan 20 och 25 år ska garanteras någon form av sysselsättning inom 100 dagar av arbetslöshet. Denna sysselsättning kan vara "utbildning, praktik eller precis vad som helst bara det ligger i
linje med vad ungdomen behöver för att få ett jobb" säger Mats Wadman, arbetsmarknadsdepartementet, ETC nr 4/97.

Tackar man nej blir man utan ersättning, det vill säga KAS, A-kassa eller socialbidrag. Är man inte berättigad till socialbidrag får man 11 kr/ tim. Tre kronor mer än Strängnäs kommun betalade sina unga sommarjobbare 1997. Mellan 50 och 60 000 myndiga ungdomar kommer tvångssysselsättas av kommunerna, vilka visat stort intresse.

Tanken är att motverka passivitet men det spelar ingen roll vad ungdomarna vill eller vad de uträttar. Bara de stiger upp före 8 på morgonen som alla andra skattebetalare..

3 Universiteten har tagit emot en stor andel studenter som hellre valt ett arbete framför dyra osäkra studier. Deras antal ställer stora krav på den lilla lärarkår som finns. Till detta har universitetsbyråkratin lagt bedrövliga kvantitativa mått på genomströmning som urholkar verklig kunskapssträvan och gymnasifierar undervisningen. Ett visst antal studenter måste klara vissa nivåer annars fryser anslagen inne. Dessutom motverkar anströmningen och kontrollapparaten förnyelse av universitetens pedagogik inför ett flexibelt lärande och arbetsliv.

Man kan lägga till andra feltänkta utvidgningar av utbildningssystemet, till exempel förlängningen av gymnasieskolan, införandet av sexårsverksamhet borde rätteligen kallas förskola och inom arbetsmarknadspolitikens olika bokstavsåtgärder vars villkor ändras oupphörligen ALU, API, OTA. Grundidéen bygger på att staten vet vad som är bäst för dig och att lösningen på alla samhällsproblem heter utbildning eller
kontrollerad praktik/ sysselsättning.

Fakta talar tyvärr emot utbildning efter 35 år. En arbetslös över 35 år som kvalificerar sig till universitetsnivå har väsentligt sämre chans att få arbete jämfört med en tio år yngre gymnasieutbildad person. Utbildning efter 30 snarare förvärrar livsinkomsten,
det vill säga det man tjänar under ett helt liv. Arbetslös efter 45 tillhör man en förlorad generation som ingen konjunkturuppgång kommer rädda. Yngre tjänar 2,6 procent i högre livsinkomst på högre utbildning direkt efter gymnasiet. Äldre arbetslösa förlorar däremot i studieskulder, utebliven och sämre ingångslön.

En analys av dessa arbetsmarknads- och utbildningsåtgärder måste se den schizofrena position Sverige nu står i. Å ena sidan kontrollerar staten en 1/5 av befolkningen i form av utbildning eller arbetsmarknadsåtgärder, där folk förväntas
befinna sig i bestämda salar på bestämda tider för att studera eller göra något staten bestämt, annars blir det inga pengar. Å andra sidan talar staten om ett nytt arbetsliv som inte kräver underdånighet utan självständighet, flexibilitet, kreativitet, personligt
ansvar. Hur kan människor fås ansvariga om de inte ges ansvar?

Partierna och byråkratin sitter fast i ett industriellt tänkande som bygger på kontroll, medan näringslivet förstått att nya villkor gäller för ett post-industriellt samhälle, dock med oförändrade maktförhållanden. Utbildningsapparaten försöker tillgodose i första hand statens krav på kontroll, i andra hand näringslivets krav på flexibla IT-kunnniga medarbetare. I tredje hand kan en annan, mänskligare värld skymta. Där vet folk vad
som är bäst för dem själva. Lärare fyller inte i kontrollblanketter utan undervisar i något de behärskar och tror på. En del vill läsa in gymnasiet, andra vill gå en vävkurs. Några startar egen produktion. Alla har ett grundskydd som gör dem oberoende av statlig makt. Skolor kan äntligen få syssla med utveckling av färdigheter, kunskaper och männniskor, inte drivas som förlegade korrektionsanstalter.

Av Jan Sjunnesson 21 jul 2003 11:30