I skuggan av trädet

I skuggan av trädet

I Valhall levde den ruskige med alla sina berättelser om den dåtida världen. Likt en Aquarians fanns han bortom alla morgondimmorna. Kungarna tronade enväldigt över folket och adeln som ibland fick fly och skapa sig nya nationer nära världens ände. Denna berättelse är från då när ynglarna dog unga och gamla män var lika unika som snöfria vintrar.

Gården hade redan vaknat nu när Björnsson slött började klia sig i håret och tittade ut genom dörröppningen för att se om solen vaknat före honom. Inne var det fortfarande kvalmigt mörkt förutom för springan i taket som släppte ut röken från elden. Åldermannens röst rasslade hest till när han upptäckt att Björnsson ämnat vakna från sin skönhetssömn. Björnsson kunde höra åldermannens hesa provocerade stämma genom ett nyvaket skimmer; Arla stige upp, den som äga vill en annans egendom eller liv! Sällan liggande Ulv ett lårstycke får eller sovande man seger. Björnsson kände hur en tung börda hade placerats över sitt mjödrusiga huvud och sådant hade han svårt för. Han vände sig mot åldermannen som alltid sov i röken och dammet hela dagarna och svarade honom; För de ord, som till andra man sagt, ofta man bittert får böta. Åldermannen som förut varit en framgångsrik bärsärk åt Kung Harald, försökte först att greppa efter svärdet men lugnade sig när han upptäckte att han inte längre orkade sådant. Åldermannens öga glimrade till i mörkret och sedan svarade han dovt; vi får väl se, vi får väl se.

Ute på gården fanns brunnen och ullspinneriet samt ett hus som var till förråd under vintern. Trälarna höll på att duka borden och överallt så var det ett fejandes och ett arbetandes. Sommarsolen hade börjat värma och Björnsson kunde känna hur illamåendet förbyttes mot hunger. Han satte sig vid långbordets ände intill sin far Hövdingens sida. Hans far Björn domderade fortfarande över en träl som aldrig verkade förstå vad den skulle göra för syssla, fast att alla sysslor på gården var enkla att lära sig och utföra. Hans mamma hjälpte trälkvinnorna med maten och hans bröder var på resa så familjens sida kändes en aningens tråkig vid bordets ände. Bärsärkarna som var inhyrda knektar till gårdens skydd satt på andra sidan av bordet, så Björnsson började förflytta sig till andra sidan bordet för att få höra om världen och alla deras sagor om drakar och troll.

När han satte sig vid Halvdan Bärsärk så kunde Björnsson upptäcka att något inte var som det skulle med stämningen hos Bärsärkarna. Halvdan var helt tyst och hans mörka hår hängde helt rakt ner från hans huvud utan knut. Björnsson kunde känna en konstig bitande känsla i magen och en rysning längs ryggraden. Smakar inte mjödet försökte Björnsson som en öppningsreplik. Ingen rörde sig, ingen ville höra Björnsson. Björnsson makade sig bort mot kvinnornas mittensektion av bordet. Frukosten var färdig och nästan framdukad så kvinnornas mittensektion började fyllas med Bärsärkarnas och gårdens familjer. Den fagra granndottern Embla var också där. Hon såg aldrig åt Björnsson så Björnsson satte sig alltid en bra bit ifrån henne men nu kom han oundvikligt nära Embla. Embla stirrade surt på Björnsson och fortsatte sedan att äta.

Trälkvinnan Tova satt också här vid bordets mitt. Tova var omtyckt av husfolket och hade en position som arbetsledare över nytillkomna trälar. Ja, sa Tova. Ja, tänk hur din far är tvungen att läxa upp nykomlingarna Björnsson. Trälarna är sämre nu än förr sa Tova och skakade på huvudet. Björnsson som kände sig nervös över att sitta bredvid Embla lyssnade knappt men nickade lite lätt åt Tovas gnällande.

Nu kunde Björnsson se sin pappa Björn. Björn var sist till bords efter att han grälat på Trälen. Björn gick längs bordet och passerade Halvdan när något helt oväntat skedde. Halvdan ställde sig upp med draget svärd. Halvdan lät svärdet vina genom sommarluften och hugget träffade Björn över halsen. Björns huvud flög iväg för att sedan hamna i det höga gräset och försvinna. Björns kropp fortsatte att vandra längs bordet som en nackad höna tills hans kropp rasar ner precis vid kvinnornas del av bordet.

Först kom en isande tystnad och allt verkade nästan overkligt för Björnsson. Som om han snart skulle vakna en gång till ur sin sömn. Snart hörde han en teaterviskning från Embla; kom. Utan att Björnsson tänkte på något så följde han Embla upp och iväg. Överallt så hördes nu krigstjut. Folk kastade sig om vartannat där Björnsson följde Embla. Allt var nästan overkligt som om han inte hörde alla skrik och rop på hjälp. Han bara följde Embla vart hon än skulle. De smög förbi bodarna där fick Björnsson med sig en filt. Det blir säkert kallt tänkte Björnsson.

Björnsson följde Embla genom skogen och upp på en kulle med utsikt över gården och viken. Där stannade Embla. Hon var alldeles blek och skakade som om hon frös. Embla vände sig emot Björnsson och sa; krama mig. Björnsson lät svepa in Embla i filten och kramade henne hårt. Han kunde känna hur han alltid hade önskat detta men inte på det här sättet. Björnsson såg mot gården och kunde förvissa sig om att Bärsärkarna hade mördat gårdens folk. I viken låg nu skepp. Först så trodde Björnsson till sin glädje att det var hans bröder som hade kommit hem från resan men Embla tystade hans glädje. Det är den Norske kungens skepp. Aldrig fick jag så rätt över den gamle tänkte Björnsson bittert.

Av Patrik Persson 20 jul 2003 13:59