Palestinierna och deras myndighet

Som jag skrev i förra artikeln kommer det att bli svårt att belysa palestiniernas osmidiga känga i Mellanösternkonflikten, men jag ska försöka. Problematiken ligger i att palestinierna, de som bor och lever på de ockuperade områdena, inte har en politisk ideologi eller religion gemensam, till skillnad från judarna i IsraelAlla judar som stöder bildandet av staten Israel är sionister.

Palestinierna syftar till att bilda den sekulära, demokratiska staten Palestina, för att, precis som judarna, slippa ifrån ett förtryck. Liksom Israel bildas staten med avsikten att skydda en viss folkgrupp, men skillnaden är att det går inte att konvertera till palestinier.

En av de stora inneboende problemen på den palestinska sidan har varit den palestinska myndigheten, med Yassir Arafat i spetsen. Den palestinska myndighetens uppgift har ju varit att tjäna palestinierna på Västbanken, men den palestinska myndigheten har alltid varit emot våld, civil olydnad och mer aktiva former av motstånd. Den palestinska myndighetens väg var diplomati, ett vägval som av många palestinier betraktades som ett svek.

Avtal på avtal och förslag på förslag lades upp framför Arafat, och förslag efter förslag sågades av densamme, ineffektivt var förnamnet.

Faktum är att myndigheten var med och bröt ner det självstyre som många palestinier varit med och byggt upp i sina bostadsområden och städer. Självstyret av palestinierna på plats gjorde ju myndigheten fullständigt onödig och maktlös, varefter det var självklart för dem att slå ner på det. Detta har lett till att många av innevånarna på Västbanken och Gaza känner sig svikna av myndigheten, och är av åsikten att diplomati är fel väg, att aktivt motstånd är det enda som hjälper. Därav det stora stödet till Hamas och andra liknande organisationer, som är en del av det aktiva motståndet både på de ockuperade områdena och utanför.

Efter att det självstyrande enklaverna i praktiken slutat existera och återockupationen tagit sin plats i vardagen har den palestinska myndigheten fått allt större problem sedan deras ledare suttit inspärrad i Ramallah. Men till skillnad från Mahmoud Abbas är i alla fall Yassir Arafat vald av folket. Mahmoud Abbas är tillsatt, och som man kunnat höra i både radio och teve åtnjuter han inte särskilt stor tilltro bland palestinier. Om någon kan sluta en för palestinierna acceptabel fred, så är det Arafat.

Detta, i ljuset av att Israeli Defense Force inte slutat våldföra sig på människorna på de ockuperade områdena, gör att en verklig lösning på konflikten känns avlägsen. Hamas, till exempel, accepterar inte den situation som är, och kommer troligen inte heller acceptera den som kommer. Såvida inget mer görs för de palestinska intressena.

Vi ser Mahmoud Abbas och Ariel Sharon skaka hand på teve, vi läser om aktivister från International Solidarity Movement som försökt riva israeliska vägspärrar och göra blockerade vägar framkomliga. Det är fortfarande folk som spränger sig själva, och den israeliska taktiken gentemot det palestinska motståndet är alltjämt repressiv.

"Vägplanen för fred"?

Jo. Visst.

"Mycket snack och lite verkstad" är det som präglar hela situationen, där ledarna sitter och smuttar på sitt kaffe med varandra, samtidigt som de känner sin laddade Magnum 45:a spänna i byxlinningen.

Av Idioten Puckosson 12 jul 2003 13:17