Hängmattan - ett otyg!

Sällan har jag så dåligt samvete som när jag sitter i hängmattan. Nu blir det ändå inga längre stunder eftersom jag lider av det man på utrikiska kallar för "motion sickness". Sjösjuka? Åksjuka? Gungsjuka? Det är nåt knas med balanssinnet i alla fall. Eller överdrivet kontrollbehov.

Jag satt där nyss, i hängmattan. Försökte korrläsa lite texter. Det kändes inte bra. Några meter därifrån stod min man och slipade på ett av våra ofullbordade renoveringsobjekt, ytterdörren. Han var svettig och hans hud pudrad av fint slipdamm. Då och då blängde han åt mitt håll. Åtminstone kändes det så.

Jag har inte tjatat på honom att slutföra det där projektet. Jag har undvikit att nämna det överhuvudtaget. Men min man är en man som gärna vill ägna någon stund om dagen åt något som resulterar i en avbockning på att-göra-under-semestern-listan. Sen kan han slappa med gott samvete.

Har faktiskt funderat på att ta itu med den där dörren själv ibland, men min lilla Mouse-slipmaskin som marknadsfördes som ett måste för varje modern kvinna som inte är rädd att få lite valkar i nävarna - vilket "musen" dock skulle förhindra att man fick - är försvunnen.

Själv sätter jag mig alltså en stund i hängmattan under björken och försöker förena nytta med nöje. Utan att lyckas. Det ser för lättjefullt ut helt enkelt och jag kan bara inte slappna av när någon sliter i sitt anletes svett strax bredvid.

Jodå. Jag vet vad du tänker. Jag har alltid velat vara en duktig flicka. Alltid velat prestera. Nu börjar det dock gå upp för mig att det jag gör kanske är fullt tillräckligt, att jag måste stänga av ibland för att orka kräma på emellanåt.

Men hängmattan går fetbort. Jag har smugit runt huset istället och satt mig i en trappa, lite obekvämt, med en hållning som om jag är på språng - om man nu kan vara det sittandes.

Det rytmiska ljudet av slipande sandpapper når bara hit när vinden ligger på.

Av Anna-Carin Collin 11 jul 2003 15:02