Drakhuvudets tid

Han hade gjort detta så många gånger att han nästan kunde göra det i sömnen, så enkelt skulle detta bli. Ibland är människorna rasande, ibland är tiden rasande runt omkring dem, ibland men bara ibland så är han raseriets Gud.

När man ser honom så kan man känna en mardrömsklik siluett av en människa. En människa vars sätt mullrar likt åskan och som får sin omgivning att må som under en riktigt tryckande åskväderdag. Bakom hans högra axel hörs korpskriken som en dov och avlägsen påminnelse om vem han var och är. Bättre levande än död är denna mans refräng och välsignelse till Jorden. Men vem, är honom att klandra för detta?

Miljarder stjärnor glimmade när han föddes ur tystnaden. Detta har uppfyllt hans enögda blick med ett mörker och en faderlighet som man aldrig annars skådar. För i en sådan tystnad så formas allt levande till is.

Drakhuvudet är hans symbol och om man ser sig omkring så existerar drakhuvudet nuförtiden lite varstans. Nordbornas skräckgud har sedan länge vaknat ur dimmorna från det engelska slagfältet och lyft blicken mot ett nytt hem. Vallhem!

Ni kanske tror att denna man kommer farandes i ett Vikingatida drakskepp? Nej!

Kan ni se bankiren framför er? Inte den korpulente herren med en cigarr i vänstra mungipan, utan den lätt muskulöse herren som under 80 talet kallades för yuppie. Han är en ytterlig affärsman och korrekt diskret. Han håller sig till de mörkare vrårna i de nybyggda kontorskomplexen och kommer fram ibland när man söker honom.

Han är flörtig med kvinnor för att sedan rata gifta kvinnor som de djupaste haven.

Hans välden brukar alltid vara fruktans välden. Även att denna man kan tyckas som en av dem allra tuffaste män man mött så är han ett rädslans imperium. Så vill ni möta honom så är han längst bakom alla säkerhetsanordningar som ett modernt samhälle har att erbjuda. Han äger och styr dem från sitt ensliga kontor bakom allt vad rädslan har att erbjuda till skydd för sig själv.

Han hade gjort detta så många gånger att han nästan kunde göra detta i sömnen, så enkelt skulle detta bli. Framför honom fanns alla kameror och bakom honom all den personal som behövdes för att kunna känna sig riktigt säker. Han skrockade lätt för sig själv över alla kritiker som påstått att det existerade faror med ett sådant här system. Faran skulle vara att han utnyttjade systemet vilket var för honom nästan helt otänkbart. Han tyckte i och för sig att luften var nästan kväljande här i företagets allra säkraste avdelning mot industrispionage, men allt detta krävdes för att behålla en säkerhet mot omvärldens rovgirighet.

Detta var nästan som ett hem för honom. Säkert mot allt förutom mot den som hade nyckeln och den hade han. Den vårdade han bättre än ett barn. Han var Gud på plan 27 vilket gett honom all den respekt och ära som gjorde honom till en, "man". Han hade allt från skydd till att själv utföra industrispionage mot andra företag. Det var alltid bäst att utföra sådant som man själv skulle skydda sig ifrån var Bremer AB:s affärstaktik, vilken visat sig förutsägbart bra för företaget.

Han gick som vanligt mot dörren för SÄK27 vilken som alltid borde vara väl låst. Men till hans förvåning så hade någon, vilket borde vara han själv, glömt att låsa dörren. Hans hjärta började öka farten och dem rytmiska svängningar kunde nu kännas över hela bröstkorgen. Han gluttade försiktigt på dörren och började kika genom dörrspringan. Ingen där. Då knuffade han upp dörren med foten och kastade sig in i rummet.

Efter flera minuter av kontrollerande så förstår han att rummet är tomt förutom på allt som borde vara där, förutom. Skiss 4a: 227 skulle ha legat i lådan vilket den nu inte gjorde. Han hade personligen lagt den i lådan vilket han alltid gjorde som ett extra skydd för att denna skiss var så viktig. Dessutom så var bandspelningen av rummet drastiskt fördröjd. Det hade varit semester på företaget så fördröjningen hade varit från hans senaste visit av rummet för över en vecka sedan.

Allt såg faktiskt ut som om det hade varit han själv som slarvat eller kopierat ritningar när alla varit på semester. Att stanna avspelningen av rummet gjorde han ofta när han reparerade de slitage som brukade bli.

Han kunde inte sätta på kamerorna igen utan att vakterna skulle upptäcka att något var fel. Han var den enda behöriga till detta rum. Hjärtat ökade ytterligare farten. Nu höll nästan bröstkorgen på att sprängas. Han kallsvettades djupt och tankarna började försvinna in i huvudet på honom. Jag är körd var den enda tanke han kunde få fram. Du är körd skrek hela hans barndoms skrattande vuxengestalter åt honom, och sådant förstår ni är väldigt tungt att bära.

Nu började han agera som en maskin. På bordet längst bort fanns en rörtång. Han greppade den stora rörtången som var till för sprinklersystemet vid brand. Han gick taktfast mot dörren och ut. Han började följa dem snitslade korridorerna mot bevakningsrummet plan 27. Han kunde känna ett eko från urtiden som skrek honom högt i örat. Men han lyssnade inte längre till sådant dravel.

Av Patrik Persson 11 jul 2003 15:08