Att pensioneras eller inte?

Ibland måste man tänka om. Jag har alltid sett på pension som en form av belöning vi får för att vi arbetat så troget och så länge, vi får vila oss ett tag innan livet är slut. Jag har inte tänkt så mycket på det förrän på senare år, eftersom min egen pensionering inte ligger alltför långt fram i tiden. Att äntligen bli fri. Få göra vad man vill. Sova länge på morgnarna. Framstår för mig som paradiset. Men så inte för alla... Läser att var tredje pensionär ångrar sig och längtar tillbaka till arbetslivet. Såg intervju med pensionär som gått i förtid och uttalade sig i tv att hon tyckt första året efter pensioneringen varit bra, i synnerhet som hon hade startat en egen firma och kunde fortsätta att arbeta med egna kunder. Men så småningom glömdes hon bort och nu var hon "bara" fru, mamma, mormor och farmor. Det kunde hon inte nöja sig med. Tänk om det blir samma med mig! Dagen för pensioneringen går jag från arbetet med lätta steg och fröjd i hjärtat av frihetskänslan. Veckan efter vaknar jag på morgonen, kallsvettig, väckarklockan har inte ringt, klockan är bara fem, jag lade mig visst för tidigt i går, rastlös - vad ska jag göra nu? Tio kanske tjugo år till. Fasansfull tanke. Bäst att gå till husläkaren och få stärkande piller så jag orkar ta mig samman och se om mitt hus medan tid är. Så jag kanske kan få stanna på det jobb jag har nu eller får något annat. Någon alternativ mening med livet verkar inte finnas att hoppas på.

Av Vivian Gustin 11 jul 2003 15:04