Vardaglighet

- Hej gumman, usch vad länge jag var tvungen att jobba idag. Gunilla skakar av paraplyet och fäller upp det på hallgolvet. Katta sitter uppkrupen på vardagsrumssoffan och tittar på tv.
- Har du ätit?
Hon nickar.
- Jag var på Burger King med Anna.
- Så bra, jag ska ta mig något också, jag känner mig lite sugen. Gunilla brer sig ett par smörgåsar och slår sig ner bredvid Katta i soffan.
- Usch, tittar du på den där hemska serien, finns det inte något mer lärorikt du kan ägna dig åt. Har du inga läxor? Mamma får ett ilsken blick och Katta reser sig häftigt. - Bara tjat säger hon, jag går ut.
- Men inte nu, var ska du gå? Inget svar, ytterdörren slår igen.

Gunilla suckar. Varför gjorde hon det igen? Det är för att hon är trött, hon behövde väl inte bry sig om att flickan vill koppla av en stund med en såpopera. Nu kom det dåliga samvetet krypande. Undrar hur Sara har det? Sara var hos pappa och Lena den här veckan, hon hade inte verkat så glad över att det var de som skulle hämta henne på dagis i går.
-Jag vill ju leka med Josefin i morgon, gnällde hon, hon skulle ju få sin nya kattunge då. - Men du kan väl göra det nästa vecka, försökte Gunilla trösta, det är ju roligt hos pappa, nu med lilla Martin och allt. Kenneth och Lena hade fått en liten son för två månader sedan, Kenneth hade sett salig ut när hon träffat honom efter förlossningen. Äntligen en son! Nej, hon ville inte tänka på det nu, hon blev bara på ännu sämre humör.

Klockan var tio och Gunilla sa:
- Vad sent du kommer, det är ju skoldag i morgon. Ska jag inte förhöra dig på någon läxa? En fnysning och en smäll när dörren till Kattas rum for igen. Gunilla kröp till sängs med den nya bokklubbsboken, men hon hann bara läsa två rader innan hon somnade.

På jobbet var det mycket att göra, nästan kaos. Jonas och Agneta var sjuka och allt deras jobb fick läggas på de andra.
- Nu blir det ännu mer försenat klagade Thomas Grönkvist, kontorschefen. Vi måste ha fått bokslutet klart till nästa torsdag när revisorn kommer. Gunilla kämpade med kunder, som inte hade dykt upp på överenskommen tid och inte svarade på telefonen.
- Satan, nu måste hon ju springa iväg, Sara fick inte vara kvar till sist på dagis i dag också! Hon kom dit med andan i halsen, hon mötte Karin och hennes mamma i farstun,
- Det är bara Sara kvar ropade Karin, Sara nu kommer din mamma! Sara ser anklagande på henne när hon drar på henne stövlarna.
- Jag försökte komma tidigare, försvarade hon sig, men så hände det något precis när jag skulle gå. Åh, varför försökte hon urskuldra sig för barnet, hon brydde sig väl inte om sådana saker. Gunilla skulle behöva någon vuxen att tala med, hon hade varit ensam med barnen så länge nu kändes det. Men när skulle hon få tid att träffa någon, hon orkade inte gå ut och dansa, det kändes oöverstigligt och på fester och bjudningar, var samma gamla vänner som hon kände sedan länge, ingen direkt kandidat för en ensamstående tvåbarnsmamma.

Katta slänger ner en bunt skolböcker i knät på Gunilla,
- Förhör mig, vi har prov i morgon.
- Klockan nio på kvällen, kunde du inte ha sagt det tidigare?
- Jag hade inte läst färdigt förrän nu, det är så mycket! Gunilla som tänkt ta en dusch och sedan hoppa i säng drog efter andan och slog upp biologiboken. Det var säkert intressant det här, hon behövde lära sig lite mer biologi. Två timmar och en kvart senare var de klara, Gunilla var i det närmaste desperat av trötthet, men försökte att inte visa det.
- Du var jätteduktig, sa hon, du kommer att klara dig bra. Katta såg nöjd ut och det värmde hjärtat för ett tag hos Gunilla.

Hon tittade till Sara som sov gott på sitt Nalle Puhörngott och med alla mjukisdjuren runt omkring sig i sängen. Där var Piff och Puff och Musse Pigg, Pippi Långstrumps häst och apa, hundar och kattor och nallebjörnar i en salig röra. Snart var det jul igen, då blev det ännu mer leksaker att få plats med. Gunilla försökte ibland i smyg stoppa undan några saker som hon inte sett Sara leka med på länge, men så fort de hamnat i källaren, saknade hon dem. Var är det spelet och var är det pusslet? Hon vågade aldrig kasta något, hon fick lov att hämta upp det från källaren igen under förebrående gråt från Sara. På jullovet skulle båda flickorna vara hos Kenneth en vecka, på själva julafton skulle de vara hemma med Gunilla, mormor och morfar skulle också komma. På juldagen skulle de till farmor och farfar och plastmormor skulle vara där också. Hon avskydde det ordet, var hade barnen fått det ifrån? Plastmormor. Men Lena var inte plastmamma tack och lov, utan bara Lena.

En morgon när väckarklockan ringde kom hon inte ur sängen. Huvudet värkte och benen kändes tunga som bly. Hon mådde illa, och det snurrade för ögonen. Katta ringde mormor, som såg till att Gunilla kom till doktorn. Efter en del provtagningar fick hon åka hem igen, läkaren antog att hon hade influensa och ordinerade en veckas vila. Men Gunilla blev inte bättre, huvudvärkstabletterna tog inte och hon kände en trötthet som inte var av denna världen. Efter tre veckors sängliggande utan bättring fick hon diagnosen utmattningsdepression och sjukskrivning i ett halvår. Hon hade tappat livsgnistan, hon bara låg där och hörde hur barnen nojsade med mormor och morfar och brydde sig inte om någonting. Hon kunde inte sova heller, på natten gick hon upp men drabbades av yrsel och blev sittande i någon fåtölj tills morgonen när mamma låste upp dörren och barnen vaknade.

- Du måste få någon sorts rehabilitering, sa hennes mamma. Det här går aldrig väl annars. Så Gunilla fick börja på sjukgymnastik och hon fick terapisamtal två gånger i veckan. Och så smått började hon återhämta krafterna. Hon satt vid balkongdörren och såg fåglarna i träden och kände livsandarna återvända. Hon hade varit så in i norden trött. Nu skulle hon skulle försöka lägga om livsstil!

Efter halvårets slut började hon arbeta deltid, och hon hade fått som en ny personlighet. Hon kunde bara inte stressa mer, även om hon försökte. Hon talade med chefen och fick ett arbete med lägre krav och mindre lön, med det fick hon stå ut med, allt var bättre än den plåga hon känt under sin så kallade utbrändhetsperiod.

En dag när hon var på väg hem stannade hon framför ett skyltfönster. En sådan snygg dräkt. Den var mörkröd med halvlång jacka och knäkort snäv kjol. Hon gick in och provade den, den satt perfekt, hon blev nästan euforisk, det var första gången på länge hon känt riktig entusiasm och hon ville inte nästan inte släppa känslan, så härligt var det. När hon kom ut från affären med den stora påsen kände hon hur hjärtat slog krumsprång. Hon var jätteglad. Det skulle ordna sig!


Detta är ett bidrag till Sourzes författarskola

Av Vivian Gustin 10 jul 2003 14:26