En kärlekshistoria? Nej, en dröm

i mina ögon och jag somnar.

Drömmer.

Han sätter sig på sängkanten ett tag, en liten stund, tittar, ler, innan han ger sig av igen, ut genom fönstret svävar, flyger, vidare i natten. Jag drömmer om den där kvällen, när VD:n och tillika skaparen av det stora fina månadsmagasinet med anseende, ja, både han och magasinet, fyller år och jag är bjuden i egenskap av ett ungt litterärt geni. Ja, de kallade mig det, det är sant, jag var ju bara tvungen att gå. Ja.

Fan.

Festen, en födelsedagsfest, hölls i företagets lokaler,

en våning,

öppna spisar,

högt i tak,

kristallkronor,

parkett,

långa korridorer

och allt målat vitt förutom en och annan fondvägg i grått, ja.

Fan.

På väggarna satt bilder av bananer och brudar, screentryckta, klassiska skönheter med alla prylarna på de rätta ställena, ja, rosa och gröna, ja.

Fan.

Bortkommen,

vilsen,

står han, den store poeten, i ett hörn, alltså inte så, nej.

Fan.

Inte ännu, nej utan han står, sitter inte, nej, utan står, stöder först på vänster sen på höger ben, malplacerad, sedan ute på balkongen, ensam, obekväm, med en fjantig drink, han borde ha svept den för länge sedan, innan hon får syn på honom. En klassisk skönhet, inte han, nej, långt ifrån, ja,

nej, utan hon, lite äldre, nej.

Fan.

Mycket äldre, prylarna fortfarande på plats och sug i blicken.

Sen går det undan.

Ute på den mindre balkongen i ett av de små konferensrummen, i mörkret, inte i ljuset från den ensamma gatlyktan som kämpar i det blöta Oktobermörkret ett par våningar, tre, längre ner, nej, utan i mörkret, bestiger hon sadeln, snett framifrån, med den svarta lilla trasan till kjol, dyr, som fan, snävt uppdragen över höfterna, runda och fina, som fan, och trosorna nedanför skinkorna, fasta trots att hon inte var lite, nej, utan mycket äldre, ja.

I denna knepiga ställning galloperar hon till sig segern i GranandNational, fälttävlan, dressyr och allt, ja. Allt.

Fan.

Han bjuds på fler fester, umgås med de framgångsrika, skruplerfria, samvetslösa. De som, spelat på rätt häst, viker ut kvinnor i trendriktigt format, utan att rodna, ger de flickstackarna, de små liven en puff i karriären och tjänar storkovan. De har kastat tärningen i rätt ögonblick, de är duktiga, kan lägga samman resultat, addera och dra ifrån, utföra balansräkning, utan att tappa koncentrationen, utan att bry sig om rättvisa, kvinnor och barn, nej, de är kallsinniga, ja, de har lyckats, mycket mer än han, någonsin, ja, de har inga betalningsanmärkningar, nej, utan pengar på banken, ja.

Fan.

Han är enbart ett pittoreskt inslag. De kan prata om konst, köpa konst, men till skillnad från dig så förstår de inte vad han säger. Nej. Han är konstig. Vek. För stort hjärta, på tok för stort. Ja.

Fan.

Han håller tassarna borta från arbetarnas, formgivarnas, fotografernas, assistenternas och skribenternas fruar, ja, det räcker och blir över med VD:ns, marknadschefens och annonsörernas, ja annonsörernas var de bästa, helt klart, ja.

Fan.

Det fanns knulla på de där festerna så det hade räckt åt en hel hord med poeter, ja.

Fan.

Han gör så gott han kan, hinner inte med. Nej.

Det är egentligen under hans värdighet, att knulla annonsörers fruar, att vara ett pittoreskt inslag, han den stora poeten. Men det bjuds friskt på dricka och finaste sortens knulla? tänkte skriva fitta, men det kändes så vulgärt, nej, knulla får det bli, ja, som finns, erfaren, hungrig och erfaren, framförallt erfaren, ja.

Erfaren var bra. Oerfaren dålig, då var man bara en kuk på vägen, upp mot ett antal som var lämpligt att uppnå innan de slutade knulla runt, ja, men de erfarna hade vuxit ifrån sånt där, ja, de var liksom han intresserade att uppnå maximal uttrycksfullhet, de njöt av hela akten, närvarande, som han, ja.

Fan.

Vad är det annars för mening med att knulla, va? Då kan man lika bra runka, om man inte är närvarande båda två, nej. Med de oerfarna var det ibland som att runka och det var fan värdelöst, men inte på de här festerna. Nej. De här damerna var erfarna, närvarande. Ja.

Fan.

Han blir snart känd som den store lille poeten. Trots att han egentligen inte är särskilt mycket större än någon annan, nej, men han var skapt på ett sånt sätt att det kändes som det, ja, så säger de, en del, ganska många faktiskt.

Så en kväll, som så många andra, står hon där, i andra sidan av det stora konferensrummet, för kvällen förvandlad till bar. Inte hon alltså, nej, utan konferensrummet, ja.

Inte en klassisk skönhet,

en sån som får

resultatfixerade,

själlösa,

genomskinliga

ekonomibrojlers i rosa instoppade skjortor och bakåtslickat hår med handsfree att frustande och flåsande rycka i polaren inne på toaletten under en av arbetsdagens korta pauser i deras viktiga arbeten,

papper,

telefonsamtal,

papper

och

åter papper.

Pappa,

pappa,

gnyr de och tömmer sin säd i pulserande stötar ner i handfatet, fan,

handfatet?

Ja, jag vet inte, nej, men äckligt är det.

Ja.

Fan.

I handfatet?

Ja kanske det, men nej, jag vet inte, men de gnyr

pappa,

pappa,

det har jag hört, ja, han skämdes inte ens, nej.

Men det var på en reklambyrå och det var lunch, men ändå.

Fan.

Nej. Inte en klassisk skönhet, nej. Ni hade nog tyckt att hon såg för sorglig ut, ja.

Fan.

Hon stod där likt en nykläckt fågelunge, rosig, fuktig, röd, ranglig. inte förvirrad, nej, utan häpen, med stora runda ögon, fulla av livskraft. Nyfiken, stark, precis så som han vill ha dem, ja.

Stark var bra, han var ju själv så trasig, stark men ändå trasig, ja, så det gick inte, nej, inte skör. Nej utan stark var bra. Precis som hon.

Ja.

Fan.

Han hade ju nyss dansat en av de största annonsörernas försummade fru till himmelriket inne på den mindre toaletten ute i tamburen, nej, foajén, fan, vad han skämdes. Hon, fågelungen alltså, hade ju bergis sett hur de kommit ut ur toaletten tillsammans, hon rödflammig om den strama, solbrända, Teneriffa, över förra helgen, halsen och han, vinglig, glansig i ögonen.

Fan.

Han skämdes. Och alla de där härliga ridturerna i

konferensrum,

på balkonger,

i kapprum,

i trapphuset,

i hissen

och

på kontor,

kändes plötsligt onödiga,

jävligt onödiga

och

smutsiga,

men framför allt

onödiga.


Fan.



Han vill säga förlåt. Nu mer än en månad senare.

- Vadå? undrade hon och såg ner på han, hon var lång, som fan, med stora undrande ögon.

Han ville förklara att han legat, säger man så? Att man legat med varandra fast övningen utfördes ståendes, gör man det? Va? Han hade knullat, jökat med, blivit påsatt av, satt på, alla de där kvinnorna på alla de där festerna mest som ett tidsfördriv, för att ha något att göra. Alltså, det var ju inte enbart en fysisk övning, som onani, nej, fan. Han var ju närvarande, hela tiden, försökte alltid uppnå maximal uttrycksfullhet, ja. Men det var egentligen så att det hela hade börjat som något att göra, sysselsätta sig med tills klockan blivit så mycket att han utan att förstöra allas bild av det unga geniet kunde styra kosan hemåt.

Framåt småtimmarna brukade de flesta ha gett upp och han kunde gå hem. Men det var långt ifrån onani, ja, de flesta gånger höll han sig dessutom, ja.

Fan.

Men det gjorde han inte, nej, förklarade alltså, nej.

Fan.

Han sa bara förlåt och nu tyckte hon att han var konstig. Fan.

Och nej, jag använde aldrig den där toaletten på den där reklambyrån efter att ha hört honom den där lunchen.

Nej.

Fan, vad äckligt.

Av T.L Stjerna 10 jul 2003 10:37