Fyrtiotalist

Jag är 56 år och fyrtiotalist. Jag har många generationskamrater. Det var efter andra världskriget som det föddes väldigt många barn. Jag var enda barnet länge i min familj. Min syster föddes på sextiotalet. Då var det också en babyboom, men inte lika stor.

Jag är singel och har alltid varit det. Varför vet jag inte. Numera heter det singel förut tror jag inte att det hade något namn. Ogift kanske. Enstamstående är också relativt nytt. Farmor brukade fråga när jag skulle gifta mig. Jag gick ut och dansade för att hitta någon, men det gjorde jag inte. Men varför gifter du dig inte envisades farmor, själv hade hon aldrig varit gift. Men det sa jag inget om. Mormor var gift, hon frågade också. Jag försökte igen men utan resultat.

Jag har ganska många kusiner, 21 stycken fast två är nu döda. De gifte sig alla. Utom en av dem som dog, han blev innebränd när han var ganska ung. Jag var den enda som tog studenten och den enda som inte gifte sig. Släkten sammankopplade det där och trodde att det hörde ihop, att vara plugghäst och ensam. Farmor tänkte om och började fråga när jag skulle bli statsminister. Eftersom du blir så lärd, sa hon när jag fortsatte att läsa även på universitetet.

Nu är de döda, de äldre släktingarna. Kusinerna träffar jag aldrig, utom en av dem som emigrerade till Australien med sina föräldrar när hon var 12 år. Henne ska jag träffa på tisdag nästa vecka, hon är i Sverige just nu med sin man. Hon har en barndomskamrat, som letat reda på släktingar till henne i Sverige och hon har hittat mig, min mamma, och några av våra kusiner på mammas sida. Närmare bestämt 2 av 16. En av mina mostrar hade sju barn, alla hade hemligt telefonnummer, konstaterade barndomskamraten något förvånat. Vi ska äta lunchmiddag hos mamma och pappa på tisdag, jag pratade lite med kusinen på telefon idag, hon kommer ihåg svenskan någorlunda. "Jag kommer ihåg dig från farmors och farfars plats", sa hon, hon hade ganska djup, hes stämma, min röst är väldigt ljus och hög. Det ska bli roligt att träffas på tisdag.

Jag är blyg. När jag var barn var jag så blyg att jag inte sa någonting. "Hon är väldigt tyst", sa klassföreståndarna till mamma och pappa på de få föräldramöten de var med. Hon är duktig men hon är ju så tyst. Jag blev arg när jag hörde det. Det fick jag väl vara om jag ville. Mamma och pappa slutade gå på föräldramöten. Jag protesterade med att försöka bli halvkriminell under en period i tonåren. Det lyckades inget vidare, men ett slags identitet skapade jag mig dock utåt åtminstone. Ett tag. Det är klart hon som är sådan kan ju inte platsa in i skolan, jag ville egentligen inte ta studenten det var ganska så pinsamt inför kusinens med stort K ögon. Det är ganska snygga killar där i alla fall försökte jag, en av dem som jag tyckte så om frågade om jag ville träffa honom, så skulle han ta med en kompis till kusinen. Vi bestämde att träffas på Skärmarbrinks tunnelbanestation. Där kom han, vid Gud måtte inte kompisen se ut som en mes, kusinen tuggade tuggummi och såg uttråkat misstänksam ut, där kom de, kompisen liten med ljus lugg och sidbena, glasögon och ett snällt leende på läpparna. Jag hälsade men kusinen bara stirrade med vidöppna ögon, så började hon gapskratta och vände på klacken. Jag höll på att börja gråta, men följde henne utan att vända mig om. Den pojken undvek jag sedan på rasterna i skolan.

Kusinen med stort K hör nu till de sju med hemligt telefonnummer. Vi kommer nog att prata om dem en del på tisdag.


Detta är ett bidrag till Sourzes författarskola.

Av Vivian Gustin 08 jul 2003 13:28