Folkhemmet

Min mamma föddes sommaren 1928. Det var det år som begreppet "folkhemmet" av Per Albin Hansson myntades, som symbol för trygghet för både medborgare och stat.

Hela 1920-talet dominerades av minoritetsregeringar, den politiska makten utövades i riksdagsutskotten och inga stora sociala reformer kunde genomföras. Mamma var den sistfödda i en skara på sex barn. Morfar vad drabbad av ledgångsreumatism och blev alltmer handikappad. Vid tiden för mammas födelse blev han mer eller mindre bunden vid bädden. Mormor blev hans sköterska. Det äldsta barnet var 13 år, en flicka. De bodde vid denna tid på söder i Stockholm. Först för tiden fullt modernt, men eftersom morfar inte kunde arbeta blev flytt till alltmer omoderna och trånga lägenheter en nödvändighet. När mamma var 4 år bodde de fyra trappor upp med vedförråd och toalett i källaren.

Barnen arbetade efter skolan, på teatern - bland annat Dramaten och Operan, samt Vasan, där mamma minns hur hon blev sminkad till djävulens - Gösta Ekmans - barn. De äldre syskonen medverkade också i filmer och reklam i tidningar.
Statsteatrarna turnerade till Uppsala och mamma har berättat om hur hon på resan suttit i knä på kända skådespelare som Anders De Wahl. Hon minns dofterna av smink i kulissen och hur vackert hon upplevde madame Buterflys sång, när hon spelade hennes lilla barn. De kvällar hon hade repliker tjänade hon 9,50 annars 2,50 per kväll.

Mamma var ett eteriskt barn, hon blev inte sedd, som man skulle ha uttryckt det i dag. Hon älskade sina föräldrar och de henne, men de hann bara inte med, de äldre barnen krävde mer och morfar blev sämre och sämre. Mamma tyckte om att följa med sina äldre syskon till Forsgrenska badet. Hon höll till i djupa bassängen trots att hon inte kunde - och aldrig lärde sig simma, hon plaskade och kavade fram så gott det gick. På sommaren badade de i Årstaviken, mammas två år äldre bror simmade tvärs över viken med mamma hängande i fötterna.

Morfar var en kraftfull man, sin sjukdom till trots. Han hade en stark personlighet och människor som träffade honom glömde snart hans sjuklighet för hans karismatiska utstrålning. Han hade varit musiker och sörjde att han inte längre kunde spela på sin trumpet. Äldste sonen lärde sig dock spela och blev en duktig och ganska känd jazzmusiker.

I den lilla bostaden i huset på Mäster Mikaels gata invid Katarina kyrka var mamma det sista barnet som var kvar i hemmet, där föddes också jag. År 1949 fick mormor och morfar flytta till en lägenhet i förorten Årsta, 42 kvm med gasspis och varmvatten. Mamma och pappa hade året innan flyttat in i en nybyggd tvårummare i Björkhagen. Folkhemsbygget hade börjat.

Detta är ett bidrag till Sourzes författarskola.

Av Vivian Gustin 07 jul 2003 12:27