Om de som skär sig

För ett tag sedan förekom här på Sourze artiklar om tonårstjejer som skar sig i armarna. Kände redan då för att klottra ner ett svar, men p g a pengabrist och vanlig svensk snålhet blev det inte så. Hursomhelst är här nu min syn på saken, om än litet sent.

Jag har sprungit in i åtskilliga människor av den här typen under mitt liv på den här planeten, och för de fem som jag närmare bekantat mig med finns det vissa saker som stämmer överens, vissa gemensamma nämnare.

Jag kanske borde nämna innan jag fortsätter att jag är utled på den här typen av människor, dels för att jag fått mycket skit av dem, dels för att jag är lagd litet åt det här hållet också, även om jag inte skär mig.

Först till själva skärandet. De som jag frågat säger att skärandet tillfälligt hjälper mot ångest. Jag har aldrig mött någon som skurit sig, där själva skärandet har hjälpt nämnvärt i längden till att personen i fråga mår bättre. Således är det fullt troligt att skärandet har en i längden negativ effekt på personen. Om inte det, så är det i alla fall säkert att de ärr och sår som knivarna efterlämnar på armar/ben/bröst, eller var man nu skär sig, skrämmer omvärlden, och får den deprimerade att känna sig ännu mer isolerad.

Såren är en form av självförnedring, och varje gång man ser sig själv påminns man om dem, och troligen varför de finns. De borde alltså vara delar i den onda cirkel som dessa tjejer befinner sig i.

Nu till själva depressionen. Att man är deprimerad beror ju oftast på att man är oförmögen att anpassa sin bild av hur man vill ha livet och den rådande verkligheten till varandra. Eller helt enkelt att ens egen utopi och verkligheten inte överensstämmer. Vad som då är problemet i dessa specifika fall är att 1 de ofta har svårt att anpassa sin verklighet till utopin, då de har satt upp helt vridna mål för vad de vill med livet, eller att 2 de har en gravt förvriden syn på verkligheten. Hursomhelst är problemen, enligt min erfarenhet, ofta självförvållade.

Exempel på 1: "Jag vill vara bra polare med alla jag möter."

Detta är omöjligt, har man en personlighet av något slag, så spelar det ingen roll hur man uppför sig, det finns alltid människor som ser dig som dryg, slickig eller vad fan som helst, och därmed dissar dig.

Exempel på 2: "Jag har inga vänner." alt. "Ingen tycker om mig."

Det första påståendet KAN vara sant, men handlar i nio fall av tio om att personen har vänner, men inte upplever sig ha någon riktig vän, en person de kan lita på till 100 procent. Det andra påståendet är en lögn, rakt av. Såvida man inte lever i ett vakuum utan sällskap, så möter man alltid människor, och dessa människor kommer få ett intryck, och om de upplever intrycket positivt kommer de tycka om dig.

Sådana här påståenden går att rada upp i miljoner, det finns ingen hejd på dessa tjejers problem i deras mest tårdrypande stunder. Ofta handlar det om hur saker och ting känns, till skillnad från hur läget egentligen ligger till. Och det kan jag ju förstå, det är ju det som känns som är relevant. Det som man kan se, ta på, känna, smaka, lukta på, osv.

Men att alltid gå på ryggradskänslan utan att tänka igenom situationer och händelser en extra gång kan vara förödande för tolkningen av det hela.

Men vad som är problemet är att de ofta inte lärt sig leva med livet. De väntar sig ofta mer av livet än vad livet har att ge just nu. Men de gör inte heller något för att förbättra situationen. De sitter oftast bara på sitt rum och lipar, förstenade i sin depression. Att vänta sig att få paradiset på posten är lite väl bortskämt.

Visst, de behöver hjälp, all hjälp de kan få, men att sitta och förbarma sig över och tycka synd om människor som egentligen behöver en rejäl spark i röven tycker jag är rätt dumt.

Av Idioten Puckosson 04 jul 2003 15:09