Uppdrag Granskning gör infotainment

I går torsdag såg jag på Uppdrag Granskning på statstelevisionen. Det var ett sorts uppföljningsavsnitt där man gick tillbaka något år, visade avsnitt ur dåvarande program, och sedan gjorde en liten kommentar om vad som hänt eller inte hänt sedan dess.

Medan jag såg ett avsnitt av programmet blev jag så pass undrande att jag skrev ett mail och skickade till redaktionen. Avsnittet ifråga handlade om hur det kunde komma sig att så ytterst låga straff utmättes till människor som gjort sig skyldiga till upprepade mycket grava rattfylleribrott. Mailet lydde så här:

"Hej.

Bra att ni tar upp ämnet med rattfylla. Men varför måste allting vara så lättsamt trevligt och varför ger ni bara upp när ni stöter på motstånd? Jag syftar nu på inslaget där programledaren står och pratar med en reporter som i sin tur har granskat praxis ur synpunkten hur ofta maxstraff för rattfylla döms ut. Det visar sig att sådant straff aldrig döms ut. Reportern redogör glatt för att hon ringt runt till domare och frågat hur många som en person måste köra ihjäl för att maxstraff ska utdömas. Hon konstaterar sedan att hon inte fick något svar på det och sedan är det slut på det temat. I stället klipps ett lättsamt reportage från en musikfestival in!

Men snälla någon. Varför inte fortsätta gräva när ni hittat ett problem? Varför åkte ingen och lyssnade på ett rättsfall av denna typ och redogjorde för sina intryck från rättegången? Varför gräver ni då inte i hur en sådan rättspraxis uppkommer? Tror ni att den uppkommer av sig själv? Den åstadkoms av människor inte genom en slump. Varför går ni inte in och tittar på vad som försiggår på juristutbildningar? Det måste ni väl förstå att där har ni också en källa till de problem ni redovisat i programmet?

Jag betalar snällt min tevelicens men inte för att på "infotainment" av denna typ utan för att jag vill se riktig undersökande journalistik med märg och kraft i. När ni gräver, gräv klart så att ni hittar skitens beståndsdelar och redovisar dem. Inte så att ni bara står och visar upp var soptunnorna står. Förstår ni hur jag menar?"

Så långt mitt spontant och snabbt skrivna mail Några stavfel och några grammatiska fel rättades innan jag citerade det nu.

Sedan fortsatt programmet med en återblick på ett reportage som handlade om att en mamma, efter en skilsmässa, tagit parets gemensamma lilla barn och försvunnit ur landet. Hon var, som det hette, häktad i sin utevaro men det var inte känt var hon och barnet fanns och flera år hade gått sedan hon försvunnit.

Till min stora förvåning gjorde man nu till en början just som jag tidigare klagat på att man inte gjort i reportaget innan. Man gick in i en intervju på Interpol om varför de inte spanat efter mamman. Man begärde och fick samtal med en överåklagare Ahlhem där man redogjorde för att polisen helt enkelt struntat i att följa upp ett antal goda spaningsuppslag. Pappan var med och fick ställa frågor till Ahlhem. Överåklagaren lovade att personligen titta på ärendet. Så långt var allting utmärkt. Sedan blev det plötsligt konstigt igen i programupplägget på ett sätt som förklaras i det andra mail jag skickade till programredaktionen:

"Hej igen.

Nu gäller det reportaget om pappan som blivit av med sitt barn. Själva inslaget var nu helt vettigt och där jobbade ni på rätt sätt tycker jag. I stället blev det konstigt med uppföljningen. Den uteblev ju!!!! Kontaktade aldrig överåklagaren Per? pappan Varför inte i sådana fall? Kontaktade ni inte Ahlhem Överåklagaren i Malmö som intervjuades i programmet igen och frågade vad som hade hänt eller inte hänt?!?!
Alltså: Varför gör ni inte klart era inslag när ni börjar bra! Obegripligt."

Så löd mina klagosånger till de som ska göra något lättsamt och fluffigt av elände i stället för att verkligen gå hela vägen fram till att konkreta lösningar på problem nås. För det kunde jag gärna se att mina licenspengar användes till.

Av Magnus Löwendahl 27 jun 2003 13:53