för den som är två...

förord.

jag vaknar första gången kl 00:04.
jag har glömt.
och sedan 02:13.
03:08.
igen,
04:12.
det är likadant,
varje gång.
jag har glömt.
identitet som vinglar,
namnlös, ansiktslös,
jag finns inte, men känslan,
lukten av spya sitter kvar,
det mögelgröna självföraktet.
en halv minut av ensamhet, och jag blundar,
pressar ihop ögonlocken och håller händerna för,
känner fukt, värme mellan fingrarna
när jag börjar gråta,
varje gång.
i sömnen har jag varit fri
och jag har vaknat så, fri,
och jag har glömt.
när gråten kommer förstår jag inte varför,
men sedan tänker jag,
ofrivilligt,
det är nu du ska hålla om mig,
hålla i mig,
och då gråter jag
hela vägen tillbaka dit
där jag är fri,
och somnar om.
jag har glömt,
tillräckligt.
du finns inte mer,
förrän igen,
05:25.



____________________________________
för den som är två finns två kärlekar


snabbaste vägen ut är att visa att man vill längre in.

---

hon kan vara full i två dygn.
hon kan vara vaken när andra sover.
spilla rödvin på brun manchester, gå omkring i vita string och sumpa visakortet,
hon kan ligga sked tillsammans med dig som är nykter.

hon kan supa sig full och kliva ur tiden,
ur led, osynkroniserad,
och hon kan tänka, att det börjar synas på henne nu,
att det börjar kännas i henne nu,
som en bakfylla som aldrig går över,
en konstant, viskande huvudvärk
och en svag men igenkänlig
stank av spya.

---

hon har tappat ett dygn.
jag pratar om igår och menar tiden för två dagar sedan.
jag gråter i telefonen.
hon gråter på offentlig plats,
vit string syns, och
jag är tjock och ful och inte lika klok som flummig.
hon är livsfarligt vacker och driven av attraktion
trots sorgkantade naglar.
jag tittar på mina naglar,
jag tänker på vitaminer och välstånd
som någonting som hon har glömt bort,
reserverat för andra,
inte för mig.

40-50 cigg om dagen,
ett två tre sex-pack öl och kanske
en pulverpåse pastasås att vispa ut i vatten,
ingen mjölk.

- vissa människor ser man inte först.
de går bredvid en och låter en vara ifred,
de slår inte
- de får en att skratta -
och man växer inte,
blir varken farligare eller häftigare,
bara lyser stjärnglans där man går.
man blir mjuk och fin och underbar att ligga sked med,
och trots att man tycker att det känns i en nu,
som mögel och en sötsur stank av spya, blir man ändå
älskansvärd och nästan kapabel
att laga riktig mat igen.

det är sådana människor som hon i efterhand betraktar som gåvor.
en ynnest för mig att få vara med.
sådana människor som hon förstår att jag kan älska på riktigt,
och ge upp henne för.

---

under de senaste månaderna har jag haft samma återkommande tanke i gränslandet mellan sömn och vaka. denna återkommande fundering på huruvida jag kan få mitt dygn att räcka till, om det kan bli dubbelt så långt om jag bara ändrar vakentiden för båda mina jag. om jag skulle hinna med allt om jag bara vågade deklarera dualiteten öppet. om jag vågade stå för den.
inte som nu, att jag behåller all ordning av själven i led med tiden, synkroniserat och osynligt dubbel, svårförståeligt skiftande i humör. hur ett av mina jakanden kan bli till nej utan synbar anledning.
den tveeggade identiteten som tolkas, av dig, som irrationalitet.
att jag inte vet vad jag vill, att jag inte går att lita på.
att jag inte kan mig själv.

men jag kan mig själv. jag vet att jag är två. jag har vetat det länge.

och i gränslandet mellan sömn och vaka har jag under de senaste månaderna undrat om jag kan få mig själv att räcka till, om jag bara vågar vara mig själv, mina båda jag men osynkroniserat dubbel, ur led, om hon kunde vara vaken när jag sov, och tvärtom. om det skulle göra att jag kunde räcka till för att ta hand om oss, eller om det skulle skrämma bort dig.

jag vet ju att hon skrämmer dig, hon som biter dig.

men nu är det en onödig undran.

---

snabbaste vägen ut är att visa att man vill längre in.
att man vill få vara närmare än närmast.
att man vill vara den enda.

det behöver inte vara sant.
det behöver inte vara det man vill.
men man kan göra det ändå.
det är snabbaste vägen ut.

det räckte inte med dig.
det räckte inte alls.
du ville ju ha mig ändå.

du tog allt det där och ansåg det berättigat.
du trodde att det var sant,
och kanske - jag vet inte -
kanske var det verkligen
sant.

därför var jag rädd för dig,
en sådan som jag kan ge upp henne för.

jag älskar dig.

---

du får inte tro att jag är stolt över mig själv.
nu,
när du ringer och är ledsen.
jag vet vad jag har gjort,
och de flesta säger det till mig.
det är inte särskilt intelligent att vara med nya män under tiden man är med en enda,
det är inte heller särskilt smart att berätta det för dig.
men för mig var det ett måste,
och jag gjorde det för dig,
visste ju,
att det är sådant du inte förlåter.

du förstår säkert inte hur tjock skammen är,
men du förstår nog att det var för din skull.
när du ringer och är ledsen,
ledsen över att sådant som du inte förstår,
och hur du ger mig allt som jag behöver,
men för sent, och efteråt,
när jag redan har gett bort
henne
till en annan.

jag förstod vad som behövde göras.

man måste förnedra kärleken,
förminska den och gröpa ur den,
för att få den att försvinna
och kraven att ta slut.
- visst förstår du det?

du är underbar,
du är nära, befintlig och
jag vill vara där
när du ringer och är ledsen,
men jag kan inte.
jag vill säga,
jag älskar dig,
men jag kan inte.
jag vill alltid alltid
vara med dig,
men jag kan inte.
jag vill ringa upp
när jag lägger på
men jag kan inte.

jag kan inte.

jag har gjort det som behövde göras.

---

man säger till mig att jag tänker i för många steg, och att jag gör det för fort.
att man inte riktigt klarar av att hänga med mig, för att det går för fort.
att jag analyserar en situation, förstår dess konsekvenser och dess framtid, och att jag gör de åtgärder som behövs för att förändra den framtiden, men att jag gör det utan att förklara, och alldeles för fort.
att det är därför det alltid blir så fel.
och man förstår inte. jag blir en sådan som man inte förstår.
man säger det ofta till mig.

man säger inte varför jag ibland bara ger upp.
ingen säger det.
varför jag ibland inte orkar mer.
varför jag väljer genvägar ibland, sneddar genom tiden, skär av.
jag vet att jag gör det.
jag vet inte varför.

jag kommer att stå framför min spegel imorgon och idag,
och jag kommer att veta vad jag har gjort.
jag kommer att tänka att jag gjorde det för din skull,
men jag kommer inte att förstå varför
jag skar av ett hörn av tiden
och tog en genväg ut.

enligt allt jag vet, är anledningen säkerligen ganska enkel.
en flåskel att sätta upp på kylskåpsdörren i alla enkla hem,
ett ”bränt barn skyr elden”, ett ”tiga är guld”,
säkerligen kommer alla att förstå
enligt schablonen.

---

för den som är två finns två kärlekar.
den ena är en gåva och en ynnest.
den andra är vampyrens rovdjurskärlek.

av vampyrens rovdjurskärlek kan man växa,
bli både farligare och häftigare hela tiden.
den är till för människorna som slår,
för oss som lever och äter på andra.
den är egoistisk, och en ofarlig kärlek.

men för den kärlek som är en ynnest
kan man ge upp en del av sig själv.
det är en farlig kärlek.
den kärlek som får en att skratta,
av den kan man vilja sluta leva,
som man lever nu,
och man kan börja vilja ge,
vilja passa, försvinna
för att räcka till.

---

någonstans tänker jag
att hon äntligen
äntligen
kan sluta vara rädd för dig nu.

och jag kan tänka, att det börjar synas på henne nu,
att det börjar kännas i henne nu,
som en bakfylla som aldrig går över,
en konstant, viskande huvudvärk
och en svag men igenkänlig
stank av spya,
hur trött och fruktansvärt
rädd
jag har blivit.

Av Annakarin Josefsson 27 jun 2003 10:36