Elin

Jag vaknade på morgonen och kände att jag inte ville gå till jobbet, jag var trött och bakfull. Jag hade druckit två flaskor vin kvällen innan. Hade börjat dricka för mycket, det var för att jag hade sån ångest och att dom på Operan tyckte illa om mig.

Jag tränade inte varje morgon vilket var viktigt för en dansare, men jag var alltid där på repetitionerna. Jag trodde att dom tyckte att jag var en latmask, och så hade jag gått upp i vikt. Jag hade fått lyckopiller av en läkare och det gjorde att jag gick upp i vikt, det fick jag också gliringar av mina kolleger för.

Jag hade börjat dricka varje dag nu efter det att min son hade fötts och det var bara en vecka sedan. Det var jobbigt hemma, jag och Maria bodde i en etta med sovalkov och vi hade precis fått barn, en son som hette Karl-Johan och nu drack jag minst två flaskor vin per kväll och några öl på dagarna, ute då.

Det var katastrof jag hade kollat alla busstider som fanns om nu någon från Operan skulle ta sig hem till mig och ställa mig till svars för varför jag inte var där. Vi bodde i Mölndal så det var ju en bit att åka om man skulle ta sig hem till mig från Operan.

Jag vaknade i alla fall denna morgon och hade inga planer på att gå till jobbet. Jag brukade ringa till telefonsvararen innan folk hade kommit till Operan och prata in att jag var sjuk. Jag gick upp och tog en dusch. Maria satt och ammade Karl-Johan. Jag piggnade till lite av det kalla vattnet som kom ur duschen. Tänkte på att jag skulle gå ner till centrum och köpa mer vin och då kunde jag ta några öl också, det fanns en kinakrog nere i centrum som jag brukade gå till.

Min mamma skulle komma ner från Stockholm idag för att se det lilla underverket och hon skulle väll också som Maria tjata på mig att jag skulle gå och jobba. Men det var inte så lätt. Jag hade inga planer på att gå till ett ställe där folk tyckte illa om mig. Jag klädde på mig och gick ut till Maria...

- Måste du dricka idag också?, sa hon.
- Ja, bara lite för att döva baksmällan.
- Men du spär ju bara på den.
- Nej då, sa jag.

Jag gick ut. När jag kom ner till centrum styrde jag mina steg till systemet och jag tog en nummerlapp, det var bara två innan mig. Jag köpte två röda la chasse och gick och satte mig på kinakrogen. Beställde en öl och efter ett tag, efter några öl hade baksmällan och all ångest gått över. Jag gick hem till Maria och min son. När jag kom hem var mamma där.

- Var har du varit, frågade hon.
- Jag har tagit några öl.
- Du kan inte hålla på och dricka så här och inte gå till jobbet.
- Men dom tycker ju illa om mig på jobbet och så har jag gått upp i vikt av medicinen jag tar, sa jag. Jag vill inte visa mig.
- Jag ska ringa din läkare och höra vad han har att säga om allt det här.

Hon gick ut i köket och ringde, hon hade stängt dörren.
När hon kom ut tog hon in mig i köket och sa att hon tyckte att vi skulle åka in till psykakuten. Jag ville det först inte men så gick jag med på det. Hon ringde efter en taxi och sa åt mig att packa lite saker som jag behövde om dom skulle lägga in mig. Jag gjorde det, men jag packade mest ner böcker bara, varför vet jag inte. Det hade börjat bli eftermiddag och det kändes inte bekvämt att sitta i taxin.

- Vad är det som har hänt, frågade hon.
- Inget särskilt, sa jag.
- Du måste förstå att man blir orolig.
- Ja, ja sa jag.

Det var lika bra och bara hålla med. Taxin stannade utanför sjukhuset, Mölndals sjukhus, och vi gick in. Vi gick in och anmälde oss i receptionen, vi fick sätta oss ner och efter ett tag var det en sjuksyster som kom och hämtade oss. Vi gick in genom en dörr som det stod psykakuten på med stora bokstäver. Vi satte oss i ett rum som sjuksystern visade in oss i. Det var kalt och det stod en säng intill väggen, och några stolar. Vi satte oss i stolarna och väntade.
Efter ett tag kom det en läkare som ville prata med mig, min mamma gick ut så det bara var läkaren och jag kvar i rummet.


- Hur mår du? frågade han.
- Jag mår bra, har kanske druckit lite för mycket på sista tiden.
- Har det hänt något särskilt på sista tiden?
- Jag har gått upp i vikt och så tycker mina kolleger illa om mig.
- Hur då illa om dig?
- Ja, dom tycker bara illa om mig.

Jag visste inte vad jag skulle säga och jag fattade inte vad jag gjorde här. Vi fortsatte att prata om allt möjligt i kanske 20 minuter. Efter det ville han att jag skulle sova över på sjukhuset några dagar. Jag gick med på det.
Det kom en vårdare som skulle visa mig vägen till avdelningen jag skulle till. Först tog jag adjö av min mamma.

- Allt kommer att ordna sig, sa hon
- Vadå det är inget som behöver ordnas, sa jag
- Vi hörs imorgon, sa hon och gick.

Vårdaren tog mig till avdelningen. Och jag fick ett rum som det var två andra i också. Personalen som jobbade där kom och hälsade på mig, dom skulle snart gå hem och nattpersonalen skulle komma. Dom ville att jag skulle vara vaken tills nattpersonalen kom men jag var så trött att jag gick in på rummet och somnade på en gång.

När jag vaknade nästa morgon hade det dukats fram frukost. Jag tog två smörgåsar och kaffe och gick och satte mig. Det var kanske tio andra som satt där också, det var tyst. När jag ätit upp gick jag tillbaka till mitt rum och la mig på sängen.

Vad gjorde jag här tänkte jag. Efter ett tag kom det in en vårdare och sa att jag skulle få prata med överläkaren. Jag fick gå in och sätta mig i ett rum där det redan satt två läkare och någon vårdare som skulle bli min kontaktperson.

- Hur mår du idag? Frågade överläkaren som hade presenterat sig som x.
- Varför tror du att dina kollegor tycker illa om dig?
- Det har jag ju redan berättat för den andra läkaren, sa jag.
- Berätta för oss också.

Jag berättade varför och sedan var samtalet slut. Jag gick tillbaka till mitt rum och la mig i sängen. Läkarna hade sagt att dom trodde att jag var paranoid. Kunde det stämma? Jag skulle få någon medicin mot det och behövde stanna några veckor, tills den hade börjat verka.
Jag somnade. När jag vaknade var min mamma där.

- Hur är det med dig, frågade hon milt.
- Det är okej, läkarna säger att jag är paranoid, men jag tror inte det.
- Varför tror dom det?
- För att jag tror att dom på Operan tycker illa om mig.
- Det ordnar sig, sa hon.

Hon sa alltid så, att det ordnar sig och det gjorde det för det mesta. Hon gick efter ett tag och jag tänkte att det var väl lika bra att stanna tills den där medicinen hade börjat verka. En del människor verkade helt avtrubbade medan andra var uppe i varv och gick och pratade för sig själva eller med någon annan som orkade lyssna.

Mina rumskompisar presenterade sig som Olof och Martin. Olof var lärare till yrket, för vilken åldersgrupp vet jag inte, struntade i det också. Martin var där för han hade druckit för länge och mycket, han hade haft abstinensbesvär men det var över nu. Dom var trevliga. Korridoren var som ett långt T. Folk gick fram och tillbaka längs korridoren och dom fick ju vända när dom kom till ena änden. Jag undrade varför dom gick så mycket men det kan lugna ner en om man känner sig dålig, att gå då kan hjälpa.

Dagarna gick långsamt framåt och Maria och Karl-Johan kom och hälsade på mig ibland, och mamma som stannade kvar två veckor för att hjälpa Maria, vi brukade ta en promenad när dom kom på besök. Det var skönt att komma ut för det var vår och snart sommar. Mamma hade ringt till Operan och berättat vad som hade hänt så dom skulle veta det. Det kändes pinsamt och nu hade dom ännu en hållhake på mig. Dom hade sagt att jag var välkommen tillbaka när jag hade skrivits ut och mådde bättre. Jag hade inga planer på att gå tillbaks till Operan.

Jag blev utskriven efter fyra veckor och kom då hem till Maria och Karl-Johan.

- Hur känns det och vara hemma nu? Sa Maria när vi satt i soffan. Hon ammade och satt och tittade på.
- Det känns okej, jag är ledsen för allt jag har ställt till med, sa jag.
- Det är okej, huvudsaken är att du mår bra och det gör du väll nu?
- Ja, men jag tänker inte gå tillbaks till Operan
- Varför inte, jag tror inte att dom tycker så illa om dig, kanske någon gör det men inte alla.
- Det spelar ingen roll, jag går inte dit igen.

Jag var rädd för mina kollegor, det var en konstig rädsla för dom kunde inte göra något mot mig igentligen men ändå var jag rädd. Jag bestämde mig för att byta yrke, jag skulle bli läkare. Jag gick ner till biblioteket och hittade en bok om anatomi och fysiologi, jag lånade den och gick hem och började läsa. Det var svårt att förstå till en början men efter ett tag började jag kunna sortera in det i fack och samma saker återkom. Jag läste om hjärnan, levern, njurarna och magen, ja allt. Jag ville lära mig mer.

- Kan vi åka förbi Biomedicinska biblioteket när vi åker och handlar? Jag ville lära mig mer om kroppen och dom hade tidskrifter och böcker där
- Ska du verkligen hålla på och läsa hela dagarna, sa Maria
- Det är väl inte så farligt
- Men du bryr dig ju varken om din son eller mig, du sitter ju bara och läser.
- Jag ska bry mig mer om er, jag ska bara läsa lite också

Av Jonas Lindman 25 jun 2003 11:03