Var blev ni av ljuva drömmar?

I mina sommarlov reste sig hela välden som en möjlighet bakom gräsmattan där vi spelade boll. Jag såg vattnet och himlen och visste att det fanns platser där jag skulle uppleva saker. Saker som skulle förändra mitt liv, saker som skulle föra mig vidare till nästa destination.

Först ville jag vara en indian och leva i naturen, med brödraskap och ritualer och kampen för att få behålla det som tillhörde mig. Jag läste allt jag kom över som kunde härledas till ordet indian. Med fjäderskrud, pilbåge och en tomahawk av gummi, skulle jag befria världen som den skulle befria mig. Jag packade ett knyte med smörgåsar och sa adjö till mina föräldrar och gick ut i skogen. Efter två timmar var jag hemma igen.

Sedan flyttade vi till en annan stadsdel. Där fick jag nya vänner och världen blev större. Liksom jag. Vi mutade in vårt revir bland gårdarna och gjorde oss nödvändiga. Vi pratade ofta om äventyret och när vi fyllde femton satt vi på våra mopeder och gjorde allt för att imponera på tjejerna. Att få kyssa Henne skulle visa sig vara den största utmaningen vi ställts inför. Att vi sedan misslyckades tog oss hårt, men bara under en kort period. Till synes genast gick vi tillbaka och levde vidare i vår bubbla av oberördhet.

På det hela taget levde vi i en skyddad värld, där tiden kunde ägnas åt oss själva, som vi hade ett uppdrag att vara egoistiska. Skolan berörde oss inte i den utsträckning som var menad och som våra föräldrar önskade. Vi levde för stunden, vagt medvetna om att allt det vi gjorde idag skulle skapa förutsättningar för vad som skulle ske i morgon. Men ett val som kunde härledas till framtiden var inget annat än en nödvändig manöver för att slippa ta ansvar.

Tiden skyndade på och kom ikapp mig, och tanken på frigörelse från barndom och ungdom besökte mig allt oftare. Det anmodades ansvarstagande och försörjning. Jag flyttade när jag var 18 år och fick jobb i en klädaffär. Jag sparade pengar och gav mig ut i Europa. Tre månader av tågluffande vidgade min värld avsevärt, men jag var fortfarande fast i drömmen om framtiden kontra drömmen att få behålla det som varit. Framtiden var oförutsägbar i samma utsträckning som bilden av dåtiden var underbar. Jag levde i ett ingentidsland och såg att den värld jag skulle möta inte var lika god som den jag föddes till.

Frågan är bara om jag var lyckligare då, eller om jag bara lever i minnet att det var så det var? Som ett sista halmstrå att gripa tag i när världen lägger sig över mig och får mig att tappa fart...

Av Per Poulsen 24 jun 2003 14:40