The botten is nådd - dagen-efter-ångest

Vaknade upp lördag eftermiddag med en sprängande huvudvärk och en andedräkt som kunde ha dräpt ett helt kompani i ett rum som snurrade likt en 12:a på en hip-hop klubb en fredagskväll. La märke till att jag inte hade tagit av mig strumporna och skjortan som vid det här laget var lika skrynklig som en 90-årig storrökare.

Jag hasar mig upp ur sängen och ska precis gå för att döpa toaletten då jag känner att jag knappt kan stå upp. Bakis? Delvis men jag har en brutal smärta i vänster fot som gör att jag knappt kan stå på den. Vid närmare granskning visar det sig att min vänstra ankel är dubbelt så stor som den högra och lite blåaktig. Hoppar tillbaka till mitt snurrande rum och lägger mig i sängen för att rida ut stormen samt begrunda varför det blev som det blev igår och framför allt, vad blev?

Kommer vid närmare eftertanke på att jag bland annat kladdat på en polares tjejprojekt, blivit sne för att en annan kompis påtalat det felaktiga i detta för mig. Varit divig och aggressiv mot de vänner som sökte lugna ner mig på vägen hem och när dessa insisterat på att följa mig hem på grund av mitt oerhört berusade tillstånd så sprang jag därifrån i tron att de planerade att döda mig. Jag hann cirka femton meter innan min vänstra skosula lossnade varpå jag trampade snett och fick gå den återstående halvkilometern hem med en otrolig smärta i foten som utsöndrade tårar i mina ögonvrår. Smärtan fick mig emellertid att nyktra till och vakna upp ur den paranoia som hade mig i ett järngrepp vars like man sällan skådat. Jag framförde, via sms, min ursäkt till samtliga tre kompisar och hasade mig hem till min säng i mitt rum som så småningom skulle börja snurra dagen därpå.

Så vad gör jag nu? Jo jag måste ju så klart ringa upp de tre och be dem om ursäkt vilket jag gör och de godtar den och förklarar att dem ser det som en fyllegrej, "Vi drar ett streck över saken, sånt händer".

Visst sånt händer, men det händer inte mig. Vilken ångest jag har, shit, trodde åtminstone att jag kunde dricka med värdighet, jag har alltid sett ner på de där människorna som alltid ska skämma ut sig när dom druckit lite och dagen efter ska skylla på alkoholen. Men nu har jag nått dit, "the botten is nådd" och jag har i och med detta krossat min gamla botten och tagit det hela till en helt ny, och lägre, nivå.

Paranoian ersattes med ångest, pest eller kolera? Eller ångesten som ett pris för den felaktiga paranoian? Om detta tvistar de lärda men jag konstaterar krasst att allting är självförvållat

Sätter på Timbuktus låt "The botten is nådd" från skivan med samma namn och lyssnar igenkännande till texten:

"Jag måste ringa runt o be om förlåt/de känns som jag hellre vill dö men vi får se hur det går/tackar fan för mina polare att dom fortfarande talar med mig/hade jag vart dom hade jag knappt tåla och se mig/min kyl den är tom, mina pengar är slut/alla ledtrådar säger, förändra dig nu/patetisk och ynklig, fy fan vilken dag/jag duschar men samvetet det sitter kvar/För the botten is nådd/hur långt kan man gå/hur lågt kan man sjunka/hur kasst kan man må?/kändes för jävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän/om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen"

Av Christofer Axelsson 23 jun 2003 09:46