Sinnenas spel

- Vilka händelser i livet har påverkat dig mest? frågade jag min vän E där vi satt på krogen och läppjade på våra vinglas.
- Låt mig fundera på det ett slag, svarade han, jag tror att det är ett ansenligt antal, ett slags vändpunkter eller uppvaknanden kan man kanske kalla dem.
- Jag kan berätta ett av mina minnen under tiden, sa jag.
- Gärna, genmälde han och tände en cigarett och såg på mig med intresse i blicken.

Det sägs att människor inte har några medvetna minnen före två års ålder. Detta stämmer inte på mig. Jag kan klart minnas så långt tillbaks som själva födelseögonblicket och även innan detta. Det är ingen lögn och inget förbannat påhitt. Jag minns. Den trånga passagen mot ljuset, ansträngningen genom kampen för att ta mig ut och utmattningsperioderna under tiden. Utdrivningen gick fort men kändes lång. Jag stöttes ut med kraftig fart och det kändes häpet och omtumlande, det hade gått för fort. Mamma var i ett psykotiskt, neurotiskt tillstånd av all smärta,
-Ta bort barnet, det är vanskapt, skrek hon. Jag vill inte se det! Mitt huvud var insmort med hudfett, tjockt vitt, håret växte ner i segerhuva över pannan. Jag skrek, tjöt, vrålade, och fortsatte med det så länge och ofta jag orkade. Jag kunde inte se, jag var blind, ögonen sved av en vätska som droppats i. Mina fingrar spretade, ville inte, ville inte. Åh nej, jag har en kropp, en kropp, min kropp. Skriken upphörde tillfälligt, jag kände något mjukt och lent mot ryggen. Sömnen överföll mig, förde mig på vaggande, mjuka vindar genom de första timmarna av mitt liv.

E tittade skeptiskt på mig.
- Ja, min födelse minns jag inte, sa han med eftertryck. Men jag kan berätta vad som hände när jag ”drunknade” en gång.
– Drunknade du satt du väl knappast här nu, sade jag.
– Jo jag drunknade faktiskt och återuppstod. Jag var 11 år, oändligt feg och särskilt rädd för djupt vatten. Mina kamrater kunde alla simma, de älskade att dyka i bassängen från trampolinerna och de stojade och tumlade runt som fiskar i det klordoftande vattnet. Jag satt på bassängkanten och huttrade, jag hade tvingat mig själv att kliva ner i vattnet på den grunda sidan och snabbt satt mig på huk för att få doppet överstökat. Nu satt jag där och frös och funderade på att dra mig tillbaka in i omklädningsrummet och värma mig i bastun en stund när en pojke på 13-14 år kom springande och kastade sig över kanten med sådan kraft att – jag tror det var så – själva luftdraget drog mig med sig en bra bit ut över ytan och släppte ner mig med ett litet plupp. Det gick så fort och pluppet var så omärkligt att ingen omkring märkte något. Där var jag i vattnet, föll mot botten men stannade upp på vägen och liksom flöt uppåt igen. Men mitt huvud nådde aldrig över vattenytan innan jag sjönk igen och jag kände att jag inte kunde hålla andan längre utan andades in och vattnet fyllde mina lungor och jag fördes upp i en oändlig rymd, det satt små otydliga varelser längs med väggarna i en sorts balkonger, som flöt fram genom blått dis. Det var härligt, jag ville nå fram till någon av dem, jag såg mig själv ligga på den kakelklädda bassängbotten, mitt ljusa hår vågade sig som en gloria runt mitt huvud.

En av badvakterna hade tyckt sig se något röra sig på botten av den stora bassängen och dök för säkerhets skull ner för att se efter.
- Åh herre Gud, där låg ett barn! han fick tag i min kropp och simmade upp till ytan. Andra människor skyndade fram och drog upp mig på bassängkanten, jag var livlös, död. I själva verket satt jag en bit ovanför och såg alltsammans. Det är sant, jag minns det så väl. De lade mig på sidan och tryckte ur vatten ur min bröstkorg, de lyfte armarna upp och ner, en läkare kom ganska snart på plats och lade någon sorts mask över mitt ansikte. Jag drog efter andan, jag hostade och jag levde. När jag tittade upp var allt så klart och tydligt runt mig, alla konturer och färger, men människornas rörelser var i slow motion. Jag lades på en bår som bars ut i en ambulans. ”Hur kommer det sig att jag lever?” vet jag att jag tänkte, jag vet ju att jag var död. Elva år gammal blev jag.

Vi satt båda tysta ett tag. Vi hade för vana att träffas då och då, ensamma eller med flera vänner, för att ta ett glas vin eller öl och samtala lite om livet. Den här gången hade det dock skett något speciellt i vår relation, vi hade på något sätt närmat oss varandra, som vi inte tidigare gjort. Vi kom överens om att det räckte för den här gången, att vi skulle höras av om en vecka och fortsätta vårt intressanta samtal. Vi betalade och gick hemåt var för sig.

Detta är ett bidrag till Sourzes författarskola.

Av Vivian Gustin 22 jun 2003 11:38