Oh - vad det är härligt i naturen 1

Tidig morgon - solen vet inte vad den vill - inte jag hellre.
Hustrun bryr sig inte - hon sover lugnt - med de där småsnarkningarna som jag lärt att älska.

Jag sitter - tänker - skriver - undrar vad det skall bli.

Dagen då jag blev fast anställd av försäkringskassan var inte så trevlig. Första gången som jag inte kände glädje över löneutbetalningen.

Vi hade läst att de flesta skilsmässor var bland äldre som blev pensionärer och plötsligt började gå hemma båda. De slet på varandra - det var inte långt till eller mellan gräl. Dessa problem hoppade vi över - i alla år hade vi jobbat på samma arbetsplats - lärt - finslipat våra avigsidor.

Ändå var det svårt. Dagens rutiner var snart överståndna.

Läsa tidning - små eller storstäda - vänta på posten - äta -dricka och så den för hälsan så viktiga promenaden. Vi hade våra små pudlar att tacka för det sista. De tvingade oss ut att gå.

Andra små göromål var också ett nödvändigt ont. Bilen skulle ha sin årliga besiktning - före detta ett besök hos verkstaden.

Här frestades också med modeller av senaste årsmodell. Inne hos ägaren blev det en kopp - kaka - sladder. Första gången vi var där båda - utan personligt ansvar för annat än oss själva hade firman börjat sälja husvagnar.

Detta har frestat många gånger - fritt liv - glida fram utmed vägar - flytta när man vill. Vi kunde se oss båda sitta och mysa i solnedgången. Inne i vagnen blev förvåningen stor över hur mycket plats det blev då allt fälldes ut eller in.

- Skall vi slå till ?
- Inte köpa, tänk om vi inte trivs?
- Hyr en månad.
- Kan vi komma överens om priset för hela sommaren?
- Det går bra, jag vill ha så många pengar.
Han skrev på en lapp priset - vi tittade.
- Det blir i överkant.
- Okej, ni får låna förtält - alla tillbehör - servis för fyra personer .

Så var det klart - sommaren skulle användas till rundturer i vårt så tidigare försummade Sverige.

Tillbaka hemma började oron - allt det fina var bortglömt - bara vad som kunde hända. Kände rädslan började komma för det nya äventyret.

"Du får ringa återbud" jag skäms, meddelades hustrun.

Ett samtal och vi startade om från början. Då tidningen nästan var läst - kaffet urdrucket - dags för vår gemensamma last cigarretterna - kom det så nätt från oss båda.

- Var det dumt att säga nej?
- Kanske.
- Skall vi ta en tur dit, bara för att titta ?
- Ja, det gör vi, men vi bara tittar.

Bilhandlaren skrattade gott - samt omtalade - kontraktet vart inte rivet - han kände oss - likadant när vi skulle byta bil - först ja sedan nej - innan vi kom till skott.

Dragkrok på bilen - undervisning om hur vagnen skulle dragas - backas - stå i lod - kopplas till el - batterikontroll - gasolflaskornas hantering.

- Nu är det dags för att säga nej igen, sade jag till den småmysande kvinnan som med stort intresse följt informationen.

"Slappsvans - det är vad du är - allt detta är ju bara bagateller mot det du lovat att vi skall få uppleva". Ord inga visor. Snart stod vagnen på vår garageinfart - packningen skulle börja. Grannar tittade förundrat på.
Vi passade liksom inte in - vagnen klädde oss inte - ansåg de.

Närmsta granne skulle tömma posten och vattna blommor tills/om vi återkom.

Så städning innan avresa - här protesterade jag - varför detta - vi skall ju städa när vi kommer hem - tänk om det börjar brinna - då är allt jobbet i onödan.

Här svarade hustrun i den ton som inte tål att sägas emot.

"Då skall det vara rent och snyggt när brandmännen kommer. "

Troligen hade någon knackat dörr och sagt.

"Nu kör de. "

Gatan var kantad av såväl äldre som yngre. Vinka sade jag.

"Aldrig i livet - nästa gång skall jag ligga i bagageutrymmet tills vi kommer upp på stora vägen."

Av Lennart Ekman 21 jun 2003 14:03