En helt vanlig i en mellanstor sven

Han har världshistoriens tyngsta huvudvärk, jo jag lovar ni har aldrig varit i närheten, nej, men så har han ju också en gigantisk kräfta som sitter i huvudet och tuggar i sig vitala delar av hans hjärna, världen fladdrar och ekar, ibland löses den upp, faller sönder i revor, mitt framför ögonen ser han att skalet, ytan, är försvinnande tunt, ni skulle bara veta, och innanför finns ingenting, ingenting, nej.

Klumpen i magen växer sig allt starkare, oron, som föddes när han läste igenom sina senaste texter i morse när han vaknade, tidigt, innan fem. Fan, men det går inte att sova ibland, när man krigar mot demoner hela dagarna, nej.

Nu tyckte han att de var vidriga, ja, onda. Men han kunde inte ta livet av dem, nej, för han mindes fortfarande känslan när de kom till honom, nyförälskad, när han skrev ner dem, då älskade han dem, texterna inte demonerna, nej, fan utan texterna, inte nu, nej, utan då, av hela sitt hjärta, på tok för stort om du frågar vissa. Hur onda de än var så kunde han inte, så klumpen växte och växte. Kanske var han inte skapt till det här, att skriva poesi, nej, han var för blödig, känslig, inte tillräckligt hårdhudad. Men, nej, han älskade ju det här, skriva poesi, i alla de former. Det var detta han tänkte syssla med. Fan, vad ont i huvudet han har. Nu. Då.

Han sparkar bollen, hårt, över Domkyrkoesplanaden.

PANG!

Den flyger över gångstället framför kylaren på den flodiga merscan som stannat för att släppa över inte honom, nej, utan tanten som gick strax före men han passade på att smita över även han.

Bollen fortsätter upp på trottoaren på andra sidan där Doktorn kastar sig in i bilden som alltid lite, eller ja ganska mycket till höger om honom och fångar den, bollen, i flykten, landar på axeln, judorullar upp och blir stående med bollen bollandes i vänsterhanden, utsträckt från kroppen, flinar, blottar sina stora vita tänder.


- Va fan! Lämna mig ifred, din onda jävel. Försvinn. Försvinn ur min text din satans... fan.

Skriker, vrålar, ropar och hojtar jag.

Hade jag inte viftat vilt med armarna, ja, vänsterarmen gjorde så gott den kunde, så hade jag nog kommit undan med att folk trott att jag pratat i mobilen, handsfree, man kan komma undan med en del bara man har en liten sladd från örat. Men nej. Jag hade ingen sladd och viftade på tok för vilt, jag grät nästan så jo, jag var helt klart tokig, det där hade de ju läst om, de drar in på vården så dårarna släpps ut i det fria nu, ja, jag kilade, inte vidare, nej, utan skamset smet jag iväg i mina för stora brallor in på Konsum. Med en stor klump i magen och världen trasig i revor runt omkring.

Fan.

SHIT!

Av T.L Stjerna 21 jun 2003 13:06