Sverige får inte bli ett "heroinhål"

En amerikan hävdade högljutt att Sverige var ett "heroinhål". Jag försäkrade honom att han var fullkomligt felinformerad ty i Sverige har vi verkligen koll och kontroll och en massa preventiva åtgärder och allt är faktiskt bäst här så det där är kvalificerat skitsnack. Sedan vände jag honom ryggen för jag hade varken vidare kunskap eller argument för att bemöta honom. Det sista han sa var i alla fall att vi hade flest heroinister i världen per capita eller något hårresande åt det hållet.

Visst, vår grannkille dog i en heroinöverdos häromåret och heroinet har skördat många liv i mina barndomskvarter, men att vi i Sverige skulle utmärka oss internationellt vägrade jag acceptera.

Dagen därpå och helt slumpmässigt stöter jag på Johan Kakko, läkare inom Beroendecentrum i Stockholm, en av Sveriges ledande experter på området som just var på USA-besök för en opiatbehandlingskonferens. Han berättar att Sverige har väldigt många tunga narkomaner relativt sett. Drygt 26 000, enligt CAN 2001. Dessutom utmärker vi oss genom att vara världsmästare när det gäller dödstal i överdoser bland heroinister. År 2001 hade vi över 300 dödsfall i heroinöverdoser.

När jag frågar Kakko varför det går så dåligt för just svenska narkomaner förklarar han: "Sverige har en restriktiv narkotikapolitik, vilket sannolikt är bra i sig, men tyvärr spiller denna restriktiva hållning över även på behandlingsutbudet. Man har av tradition varit återhållsam med att erbjuda dessa patienter effektiv behandling."
Det finns med andra ord ett subtilt synsätt som går ut på att dessa människor faktiskt får skylla sig själva och det finns ett moraliserande som leder till en tröghet i förändringsprocessen. Allt detta skördar liv i tystnad utan att många av oss andra reagerar. Vi som inte är direkt drabbade kan gå omkring glatt ovetande och försvara vår narkotikapolitik och svenska statistik.

När behandlingar misslyckas i Sverige brukar man ofta hävda att "patienten var omotiverad", trots att det faktiskt kan vara själva behandlingen det är fel på och inte nödvändigtvis patienten. Men det finns hopp. Enligt Johan Kakko finns en ny medicinsk behandling, Subutex, som i kombination med olika psykosociala insatser bland annat stöd och samarbete med socialtjänsten kan leda till optimal effekt och vända trenden.

Och nu undrar jag, en amatör i ämnet, om behandlingen och medicinen finns, vad är det då som gör att just dessa patienter inte får en effektiv vård? I en tid då sjukvårdsresurserna är begränsade måste man uppenbarligen prioritera, men varför bortse från denna patientgrupp som har en av de högsta dödlighetssiffrorna i vårt land? Det kan ju inte bara vara så att dessa heroinister får skylla sig själva? Hur mycket lidande förorsakar inte dessa narkomaner då de för att finansiera sitt beroende börjar begå brott eller hamnar i prostitution. Så även om du och jag inte anser oss direkt drabbade så ligger det i allas vårt intresse att dessa människor, precis som alla andra, får den bästa tänkbara vården.

Annars blir Sverige verkligen ett hårt "heroinhål" där vissa dör medan andra rycker på axlarna.

Av Alexandra Pascalidou 18 jun 2003 10:01