En ny granne

Han har bott där i några månader nu. Först körde de bort med den gamla - en äldre dam som tynade bort och dog på en vecka, enligt vad de säger - i en likbil. Sedan flyttade han in, den nye. En vecka efter det att likbilen kört iväg stod han där plötsligt. Strax därefter kom flyttbilen.

Jag kunde se allting eftersom min läsfåtölj råkar stå precis invid fönstret med utsikt över det mesta av gatan. Därför har det blivit så att jag kan följa det mesta av vad som händer på vår lilla avskilda gata. Jag kände också den gamla damen väldigt väl, vinkade alltid till henne när hon gick förbi på gatan, de sista åren med rollator, stackaren.

Sista gången jag såg henne var två veckor innan hon så sorgligt gick bort. Jag minns så väl att hon bockade sig ner och plockade bort lite ogräs utanför huset innan hon gick in och stängde dörren bakom sig. Det smärtar mig varje gång jag tänker på det, men vem kunde ana att det i så fall skulle ha varit sista gången vi sågs. Hon såg så pigg ut...

Men nu är hon borta. Sånt är livet.

Min nye granne är en yngre man, välvårdad, alltid med mörk kostym, mörka glasögon och mörkt hår. Allting verkar vara mörkt på honom. Och så verkar även huset ha blivit sedan han flyttade in. Min gamla granne hade det alltid så ljust och trevligt omkring sig. Det spred en så fin stämning i gatan. Men inte längre.

Nu är det mörkt - och kallt. Inte en själ tycks bo där, fast det gör det. Det vet jag. Den nye grannen bor där. Inte alls så trevlig som den gamla fina damen, hälsar aldrig, ser en inte ens. Det är nästan så att jag har slutat titta dit bort. Inte så att jag gjorde det förut, inte alls. Bara ibland när det råkade bli så... Nej! Någon fönstertittare är jag inte – tro inte det – trots att jag tillbringar min mesta tid i fåtöljen här vid fönstret sedan jag blev sjukpensionär. Men nu verkar det som om jag är på god väg att bli det – och detta tack vare min nye granne. Det har hänt sådana märkliga saker ända sedan han flyttade in som tagna var för sig kan tyckas vara bagateller, men sammantagna... Det är som om de bildade ett mönster. Men vilket?

Varför flyttade han in så fort?

Tag bara en sådan sak som att han alltid har släckt i huset. Varför har han det? Jag är alldeles säker på att han bor ensam. Men en kväll när jag råkade kasta en blick över gatan, glömsk av att den gamla var död, såg jag plötsligt i skenet från hans teve hur två svarta skuggor dansade på väggen, som om ett storgräl utspelade sig mitt framför mina ögon. Jag blev som paralyserad, blodet frös till is i mina ådror. Där hade aldrig tidigare funnits någon annan. men vem var då denna andra person? Var det ett hjärtslitande äktenskapligt drama jag bevittnade, ett familjedrama som jag inte vågade tänka på hur det skulle sluta? Instinktivt lutade jag mig bakåt i skydd av gardinen.

Plötsligt slutade skuggorna fäktas och han blev synlig i fönstret som en svart siluett. Det var han, det är jag säker på. Ingen annan syntes.

Då såg jag till min fasa hur han böjde sig ner och grep tag i något stort och tungt som han sedan släpade bort till källartrappan. Strax därefter tändes källarlampan, men bara för en kort stund innan den släcktes igen.

Jag har ofta märkt att ljuset i källaren har varit tänt då det övriga huset varit alldeles mörkt, men jag har inte tänkt närmare på det – inte förrän den kvällen.
Var blev den andra personen av? Jag vågar inte tänka tanken.

Varje morgon försvinner han tidigt och kommer inte hem förrän sent. Den gamla Volvon har han bytt ut mot en glänsande svart BMW. Den ser väldigt ny ut, säkert av senaste modell. Han verkar tjäna bra med pengar, men vad jobbar han med? Han är lika oklanderligt klädd som alltid när han kliver ur bilen och tittar i brevlådan om det har kommit någon post innan han går in.

På senare tid har han försett den med ett hänglås. Jag lade märke till det sedan han fick ovanligt många och tjocka A3-kuvert. Jag kan nämligen inte undgå att se när brevbäraren kommer. Fåtöljen har det bästa ljuset att läsa tidningen i, och så är jag så spänd på att se vad han kommer med. Fast mest är det det gamla vanliga, förstås, räkningar och reklam och sånt. Det var när hänglåset kom på som jag började undra vad de där kuverten innehöll, men det är säkert inget konstigt alls, bara som jag inbillar mig. Jag hade heller aldrig börjat undra om det inte varit för det där andra konstiga...

Som att han ofta går ut sent på kvällarna, är borta en stund och sedan kommer tillbaka igen. Jag lade märke till det en gång när jag själv var ute och gick. Jag har börjat göra det på sistone, först en promenad på morgonen, sedan en mitt på dagen och till sist en på kvällen efter nyheterna – varje dag, i ur och skur. Det är nämligen så att jag funderar på att skaffa hund. Det är så ensamt här hemma på dagarna, helst nu sedan den gamla fina damen gick bort, och det hade varit skönt att ha någon att prata med. Därför ser jag nu om mina gamla ben orkar med den ansträngning som en hund trots allt innebär. Därför tar jag alltid en promenad efter nyheterna numera.

Det var alltså vid en av dessa kvällspromenader som jag råkade stöta på honom. Vi krockade nästan. Jag blev så överraskad att jag tappade hakan, kunde inte få fram ett ord. Det var första gången vi träffades, så att säga, men tror ni han hälsade för det? Nej, då! Förbi mig gick han som om jag vore luft och mumlade något som jag inte uppfattade, säkert något vulgärt och opassande. Det var då jag avslöjade hans nattliga små promenader.

Men vad har han för sig egentligen?

Jag är inte mycket för att se efter vad grannarna har för sig. Jag vet att ryktet går i kvarteret att jag sitter bakom min gardin och spionerar. Jag vet nog vad folk säger när de tror att jag inte hör. Men så är det inte! Det är bara illvilligt förtal. Det är vad det är! Visst känner jag människor, de flesta till utseendet men några lite mer. Jag vet vad folk jobbar med, men vem vet inte det? Frånsett han, då! Honom går jag bet på. Han är inte härifrån, och vad han heter vet jag inte, hans namn står inte på ytterdörren – och man kan rätt gärna inte fråga brevbäraren. Men dyra bilar har han råd med i alla fall. Så något högt uppsatt är han säkert. Fast så ung? Nja... knarkaffärer? Kuverten? Nej! Gud förbjude! Inte här!

Jag tänkte tanken en gång, men jag… Nej! Usch! Jag vill inte prata om det!

Men vad är det han håller på med?

Härom veckan såg jag att en av takpannorna höll på att lossna. Den hade redan kasat ner en bit och snart hamnar den väl i huvudet på någon som råkar gå förbi. Det är knappt man vågar gå förbi där längre. Men tror ni han gör någonting åt det? Icke! Det är tur att den gamla slipper se det här – verkligen!

Han kunde ägna sig åt det istället för att hänga i källaren varje kväll som han har gjort den senaste tiden. Det är något mystiskt som pågår där nere, sanna mina ord. Jag vet, och jag tror att alla andra också vet, men de låtsas som ingenting. De vågar väl inte, är rädda för Gud vet vad? Men någonting händer därnere på kvällarna, någonting som inte tål dagens ljus. Jag är säker på att det har med bråket och skuggboxningen härom kvällen att göra. Kanske han murar in hustrun i väggen mitt framför ögonen på oss, hans aningslösa fega grannar...

Ja, skratta ni bara! Men jag vet! Jag ser och jag hör och jag är inte dum!

Det måste finnas ett samband. De bruna kuverten, låset på brevlådan, den nya bilen – allt! För mig har det blivit alltmer uppenbart. Ni skrattar fortfarande? Visst skrattar ni? Det skulle jag kanske också ha gjort i er situation. Men tänk på det en gång till. Visst är det uppenbart!

Ni vill ha fler bevis? Mer substans?

Hör på detta då! Igår kväll när jag skulle gå och lägga mig, just efter det att jag släckt teven, ser jag plötsligt en bil stanna utanför hans hus. Ut stiger en annan mörkklädd man som genast blir insläppt i huset. Jag stannade upp framför den släckta teven, ser hur de går in i vardagsrummet för att sedan gå ner i källaren. Där befann de sig sedan en lång stund innan de kom upp igen.

Vad det var för konstigt med det?

Den mörke mannen hade ett brunt kuvert i handen när han lämnade huset.

Jag kände hur mitt hjärta bankade, men jag var säker på att de inte hade sett mig. Sakta smög jag upp för trapporna till mitt sovrum som om knarrandet från mina steg skulle höras ända ut på gatan.

Låter det löjligt? Det kan tyckas så, men jag sov inte en blund på hela natten och var inte mig själv dagen efter. Nu var det ingen tvekan längre. Jag hade precis beslutat mig för att ringa polisen eftersom jag känner en av dem ganska väl - jag törs nästan kalla honom "en gammal bekant" efter det att han hjälpt mig med ett obehagligt ärende rörande en granne och dennes katt som hade en osannolik förmåga att komma in i min trädgård och "smutsa ner", som vi kan kalla det om vi vill vara lite fina. Han tog emot min anmälan och gjorde vad han kunde, och jag är honom tacksam för det även om det givetvis inte hjälpte. När gör det någonsin det nuförtiden? Jag lyfte luren för att slå numret sedan jag vägt för och emot, försökt intala mig att det bara var inbillning, att jag överdriver hela saken, när någonting märkligt inträffade. Framför ytterdörren står plötsligt den gamla damens son som jag inte sett på många år. När den nye grannen öppnar dörren faller de genast i varandras armar som om de känt varandra i många år. Jag blev så häpen at jag lade på luren igen.

Men vem är han egentligen?

Nu hävdar säkert en del av er att han är damens barnbarn, att han företräder vissa likheter med henne som plötsligt blivit uppenbara sedan sonen visat sig, att det var därför som de föll i varandras armar och att det var därför som huset överläts så snabbt på honom. Men så enkelt är det inte. Nej, så enkelt är det säkert inte alls... Jag vet nog.

Jag har bestämt mig för att ändå ringa polisen imorgon, min bekant.

Av Gunnar Persson 17 jun 2003 10:58