Centralstationen - Horder av horor

Visst tänker jag, det får stå för han, jag skulle aldrig kalla de horor, nej, men visst säger du det, säger han. Det här är ju ohållbart, löjligt. Trots mina fula, stora, räcker inte, nej, de är gigantiska, brillorna som sitter dit hängda på min enorma kran mitt i ansiktet så försvinner inte pärlbandet, nej, jag har inte bytt skjorta, nej, bara linnet under och kallingarna på evigheter, sovit någon annanstans, så länge jag minns, vilket inte är speciellt långt, jag ser ut som en skabbig kärlekskrank räv, trasig. Ändå följer de efter på ett pärlband, i stora mjuka klasar, lockar med svajande höfters löften o långa ögonfransar när jag går, eller ja haltar, genom centrum på väg ner till Centralstationen, nu ser jag den genom lövverket i gröna Vasaparken, gul, cirka femtio kanske sjuttio meter längre till vänster än förr. För några år sedan flyttade de henne, till vänster, cirka femtio meter, kanske till och med sjuttio och utrustade henne med en lång tarm av hårt stål och glas som skjuter ut från övervåningen, sträcker sig ner mot hamnen, trevar efter vattnet över spåren, fyra, precis som innan.

Man kan gå in genom ingången som vätter mot Cityringen, Ringvägen står det på kartorna men, nej, det heter inte så, nej, utan Cityringen. Sen fortsätter man, djupare in i henne, upp för rulltrappan och över spåren, genom glastarmen och ner i hissen så var man i hamnen omgiven av gamla skellet, lastkranar som tidiga mornar viftar villt för att hindra måsarna, fisk, från att släppa sitt träck, vitt, gult, på deras kamrater, utbrända gamla lagerbyggnader, tomma, byggda i stål och plåt med färgerna flagnande och centralstationen betraktandes på tryckt avstånd på andra sidan spåren, fyra, lika många som innan.

Av T.L Stjerna 17 jun 2003 09:40