Porträtt av en dam... forts

PANG!

Som en kinesisk råttfälla av trä och jag är blott en liten prick i världsalltet. Runt lampan, en naken glödlampa som verkligen sjöng på sista versen flyger små gula, fula, feta, flugor, runt runt, med blodiga, enorma betar som sticker ut ur deras taggiga små läppstifts, röda, målade munnar likt gigantiska fallosar, fyra, två uppåt och två neråt, den ena sne, vriden åt höger, väntar på att jag ska somna, så de kan sätta tänderna, nej förlåt, betarna, i mig, kalasa, slita mig i stycken, ge mig sjukdomar jag inte vill ha, inte nu, inte då och inte heller senare, nej.

De, flugorna, de fula, gula, är i maskopi med kräftan, de jobbar på utsidan, den, kräftan, på insidan, jag hör hur de kommunicerar, morse, på kod, utformad av doktorn , ett enkelt, barnsligt chiffer där alla bokstäver byts ut mot siffror som man multiplicerar med dagens datum och sen översätter tillbaka till bokstäver efter samma mönster som GRU använde under första kriget, det stora, det då hjältar fortfarande var hjältar, innan kvinnor och barn blev mördade, eller var det bara så att vi inget visste, att de redan då eldade barn i napalm, käkade fitta i skyttegravarna och senapsgasade varje individ som vågade höja ett litet beskyllande pekfinger, i hemliga förhörsrum, strategiskt placerade runt om i världen, kan det ha varit så? Va? Nej.

Det pågår hela natten susar och surrar det i öronen eller var det luftkonditioneringen? De lägger upp strategier, planerar för det slutgiltiga angreppet, sätter dit nålar i mentala kartor, väljer formationer och dikterar det oundvikliga slutet som nu rusar allt närmare.

Utanför faller bomberna och folk dör i tusental, men här inne, i rummet, hemligt, strategiskt utplacerat, gläfser och nafsar en stor, tysk, rabiessmittad schäferhund till mördare, efter mig. I andra änden av rummet, hemligt, strategiskt utplacerat, i Centraleuropa, står de, hela bunten, de är alla där, med doktorn i förgrunden, flinande, ond, blek, nästan vit, narig hud, innanför brun skjorta, med hepatitgula ögonvitor, fast då var det ju inte ögonvitor, nej, om de inte var vita utan färgats gula av någon av doktorns otaliga sjukdomar, gulsot, en virussjukdom som leder till akut leverinflammation. Levern sväller upp och putar ut som en lågt placerad puckel, strax ovan skinkan, gallfärgämnen läcker ut och sprider sig i blodet, den nuvarande höga hepatitfrekvensen i vissa kretsar beror främst på brukandet av smutsiga sprutor och en vida utbredd slapphet vad det gäller den personliga hygienen, men vem fan har tid att peta naglarna när själen skakar, bönar och ber efter en fix, nej, men det heter så ändå, ögonvitor, ja, ni hajar.

De vill att jag ska avslöja vad jag vet och ta reda på mer därutöver.

Hunden dräglar ur sitt stora gap, doktorn ler, blottar sina stora tänder, dräglar, stirrar på mig, med små galna hundögon, jag har inget val, det vet jag, det vet han. Det är bara till att tugga i mig av det ruttna köttet de bjuder, visserligen på fint kinesisk porslin, stulen för årtusenden sen, i fjärran länder, kanske i hennes land och besticken i skinande silver men det smakar ändå ruttet, jag tänker på mormors julkorv och pressar ner skiten förbi svalget, sköljer ner det med diarrén de bjuder mig i fina, sköra kristallglas, tillverkade av skärvorna från kristallnatten, allt togs till vara, sparas, används igen, inget går till spillo, inte ens jag, nej, doktorn flinar, snett, hunden morrar, blottar en kindtand hämtad från mörkaste helvetet, utanför rummet, hemligt, strategiskt utplacerat, är den lilla skurtanten på väg hem, med sina matkassar, nästan tomma, det finns inget på hyllorna, inget att handla, men idag har hon fått tag på lite broccoli och en gammal konservburk med musslor, hon ska hem och laga en fin middag till sin älskade gubbe. Bomberna faller, hon chansar och skyndar över det öppna lilla torget med en död fontän, torr, i mitten, hunden morrar, doktorn flinar, bomberna faller och en elak krypskytt får ytterligare ett hack i gevärskolven när en kula, samma kula som flera decennier, drygt 90 år, nej, 80 blir det, ja, nej, 90, år, tidigare, tog livet av ärkehertigen i Sarajevo och delade Europa mitt i tu, sliter skallen av tanten,

PANG!

blod,

rött,

benflisor,

vita,

hjärnsubstans,

grå, jag trodde det skulle vara rosa, men nej, det var den inte, den var grå, ja, grå.

Men nu delas inget mer än det redan är, nu var det ingen hertig, som dog och kickstartade kriget, det råder delade meningar i vissa bildade kretsar om huruvida det verkligen var starten på kriget, vissa hävdar att krigsutbrottet mellan stormakterna mer ska ses som ett misstag i arbetet, andra att det var oundvikligt, hertig eller ej, förutbestämt, skrivet i stentavlor, ja, men nu var det ingen hertig med fru som dog, nej, utan en vanlig simpel skurkärring på väg hem för att laga middag åt gubben sin som slet, frivilligt, hela dagen med att begrava de döda nere i parken. Tid och plats är också viktiga för hur mycket som förändras, delas, nu var det ju nästan samma plats, det skilde blott några kilometer, men det var ju trots allt bara en skurkärring i huckle. Han visste vad som hänt när han kom hem och maten inte stod på bordet, fan, jo han förstod, han slog näven i bordet och gjorde slut på det, ja det är så det slutar, ofta, att någon sätter ner foten eller slår näven i bordet, Inte sällan Koffi eller Dag Hammarsköld, när han fortfarande var i livet, nu får det fan vara nog, hör ni det? Era satans mördare, ja, fast det var ju Palme, ja, han är också död, men nu får det fan vara nog, hör ni det, va? Det var så det slutade även nu.

Jag vaknar ett decennium senare, tvättar mig, i handfatet, klär på mig och ger mig ut till henne, har jag missat flyget? Jag vet inte riktigt, det spelade ingen roll, nu, längre. Ner för trånga, skeva, trätrappor ,som kränger och böljar under mig, med polerade räcken, fina men hala, hon väntar på mig.

Nu, efter natten luktar hon fortfarande sött, men även av gammal fisk, hennes färger har flagat och drakmasken hänger på snedden, blottar hennes urgamla, mycket äldre än mig, ansikte, vackert men med fåror och fläckar av möten och sjukdomar som bara ett system som tror på att den som föds till hora eller uteliggare har förtjänat det, kan åstadkomma. Man kan, om man tillhör det sociala toppskiktet cyniskt luta sig tillbaka och med stöd i kulturen konstatera att historien har sin gång och var och en bär på sin egen last.

Karma, det låter bra och trevligt, tills det slår sig samman med rovdjuren, affärskrafter, viljan att äga, föreställningar om mitt och ditt, då blir det läskigt, när alla har en karmaskuld som man måste betala, nej, så är det ju inte om du frågar en vis man, men de är sällan särskilt visa, rovdjuren, roffarna, i toppen, mitt o ditt, mest deras, nej.

Jag hinner hem, medan jag fortfarande står på benen, jag dör långt senare, gammal, uråldrig, men ändå yngre än hon dör aldrig, nej, fan,

hon är för evigt.

Av T.L Stjerna 16 jun 2003 09:32