Glasögon

glasögon,

glasögon,

glasögon,

glasögon,

glasögon,

glasögon.

Jag upprepade ordet för mig själv.

Det kändes inte bara som, nej, utan det var, en dödsdom. Inte chans att jag tänkte knata iväg, i mina stora brallor, till skolan som någon jävla glasögonorm, nej, fan heller. Spelade ingen roll vad de hittade på, jag går fan inte dit.

Hela släkten, eller ja, stora delar av den, mest från fars sida, var där, de satt ute på verandan och jag skulle gå ut och visa mina nya glasögon, så gå ut nu, se så, gå ut nu.

- Ååååå, vad stilig, men gud vad stilig du blev, ljög de allihop, nej, inte farfar, nej, fan.

- Blev han väl inte, fan heller.

Han var tuff farfar. Det kanske låter elakt, att han var, elak, som ärligt erkände att jag inte var speciellt stilig i mina nya glasögon, men jag tyckte han var tuff. Farfar i sin stora men ändå tajta nätbrynja, bredaxlad och ärlig. Ni vet det redan, jag har skrivit om det förut, han var någon sorts distriktsmästare i bowling, trofeerna står fortfarande i hyllan hemma hos farmor. Men det ärvde inte jag. nej, varken hans näst intill gudomliga förmåga att slå ner små värnlösa käglor med stora tunga klot, nej, eller hans breda axlar, en brottares axlar, nej, allt jag fick ärva av honom var den här enorma näsan som sitter mitt i nyllet, den är bra att hänga brillorna på numera, som är enorma och fula som fan bara för att de inte ska vara snygga, fast tjejerna verkar digga kranen, fast den är på tok för stor för en människa av min storlek, nej den är stulen av en jätte på ett par meter minst, tänk på den stackars basketspelande jättebebisen som står där under korgen och tar returer med en liten futtig prick mitt i sitt enorma ansikte, flera mil brett och minst lika högt, runt, som så ofta hos storväxta. Nej, den är ju inte stulen, det var farfars arv, det rådde inga tvivel om att jag var mor och fars son, den förstfödde, kejsarsnitt, tack och lov, det må vara larvigt, men jag är evigt tacksam för det, även om det när jag var ung fanns stunder då jag trodde jag var bortbyting, att det skett ett misstag på BB, Västerås, nej, farfars stora kran som sitter mitt i nyllet på mig är bevis nog, sen får brevbäraren ha sprungit hemma hur mycket som helst, nej, far är far, det råder det inga tvivel om, och mor är så klart mor, hur fan skulle det annars gått till?

Men ja, jag såg inte direkt stiligare ut i mina nya brillor, inte för att jag var speciellt stilig innan, nej, var jag något, så var jag söt, en stor brunblond kalufs och blåare ögon än killen i blålagunen, ja och så för stora brallor, hade jag bara förstått bättre så hade jag kunnat skörda stora framgångar hos kvinnorna, ja nu var de ju ännu inte kvinnor, nej, men ni hajar jag lirade hellre fotboll.

Nu hade jag brillor, glasögonorm och jag passade tydligen inte speciellt bra i de, brillorna alltså, nej.

De andra, inte farfar, ville ju uppmuntra mig, så jag skulle ha brillorna på mig, för det var ju viktigt, så inte synen blev sämre, nej, men farfar var ärlig, ja. Det kanske var dumt, men jag kan inte hjälpa att tycka det var tufft.

Farfar var tuff.

Av T.L Stjerna 15 jun 2003 10:16