Stjerna presenterar Paul

Pååål, min värsta vän, har sedan en tid bett att få skriva en text som jag sedan publicerar i mitt namn på Sourze, tillslut gick jag med på det, vad har jag gjort? Jag fick fint lova, vi tog i hand så var det avgjort, att inte lägga mig i innehållet, nej utan rakt av publicera skiten så länge det inte var moraliska problem eller så. Så här, varsågod här kommer en liten sak ihopknåpad av Påååååål ål, min värsta vän.


Hej det är jag som är Paul, min vän, min värsta vän stjerna har givit mig detta utrymme och jag tänker använda det för att få gå lös på han. Ge igen för gammal ost och så vidare. Jag ska släpa fram sanningen i ljuset, jag tänker skriva ett porträtt, vända ljuset på Stjerna själv en stund hur ful han än är så ska han nu fram ur mörkrets trygga skydd. Jag tänker skriva ett porträtt.

Han har lovat mig att publicera skiten, vad jag än skriver, så han är modig, det är han den lilla jäveln, alltså inte liten så, nej, det vet jag i och för sig inget om. För trots att vi varit vänner en längre tid har vi aldrig ägnat oss åt pubertala lekar så som runka bulle. Ej heller har vi suttit och ryckt i polarn medan en tysk rulle spelats på Burken. Vi är inte homofoba. Någon av oss. Men vi har aldrig förstått oss på dessa lekar. Det lustigaste är att det är de riktiga tuffa karakararna. De med störst homofobi, som hävdar att de hängett sig till dessa högst anmärkningsvärt homosexuellt klingande riter i tidiga tonår.

Han är min värsta vän. Vi kan ha varit ifrån varandra i flera månader men ändå vill jag bara efter några minuters pratstund över en kopp java slita ögonen ur han. Men det går inte. Man kommer inte åt. De sitter djupt skyddade upptill i ansiktet som hos en boxare så tar det utstickande pannbenet och kindbenet emot jabbarna och ögat klarar sig oskadat och han kan fortsätta fajten.

Han vill egentligen skriva kort, torrt, intellektuellt Eastkust hårt men det blir bara skaka på rumpan Westkust med en massa blås sa han sist vi sågs.

Jag vet att han kan verka vänstervriden, revolutionär, aktivistig, en underdog. Ni kanske kommer känna er påeldade, uppmuntrade att resa er upp och nu jävlar. Visst gör det men förvänta er inte att han kommer stå där med er vid fronten, i skyttegraven och kasta sten. Han är inte feg. Det är han inte. Men det intresserar honom helt enkelt inte. Han tycker inte det är roligt. Han tycker att det är dumt. Även om han skulle känna för det så skulle han inte kasta sten. För det är fel. Han är sån. Om jag skulle sno hans tjej tillexempel, vilket aldrig skulle ske. Han går alltid därifrån med allihopa fast han ser ut som fan och inte alls är särskilt rik eller så. Men om jag skulle rent hypotetiskt sno hans tjej, ligga med henne så skulle han ju vilja slita mig i stycken. Det skulle han aldrig klara. Men det skulle han aldrig göra. För det vore ju fel. Han äger inte henne. Han är inte mesig utan underkastar sig helt enkelt ett nät av trådar av moraliska övertygelser som hindrar honom från att bara styras av spontana känslor och egna begär. Nu skulle jag kunna skriva mer om den lille fan men jag orkar inte så det får räcka för nu. Hej.

Av T.L Stjerna 13 jun 2003 09:37