När jag äntligen dog

Äntligen, äntligen släppte jag taget. Släppte gnällgnisslet. Det eviga malandet. Bearbetandet. Rädslan som flåsade mig i hälarna med dålig andedräkt. Lukt av kloaklager. Jaget lät mig jagas in i ett hörn. Höll hårt om halsen på rädslan. Farhågorna för det och det som kunde följa om i en oändlighetsräcka.

Intellektets hot mot hjärtats röst. Den röst som viskar. Gå in mot mig. Släpp rädslan som tär, tär. Tankar som mal, mal. Och för mig bort, bort från min innersta glödande blödande kärna.

Tankarnas snurrande äntligen, äntligen tystade. Död åt tviveltankar. Död åt anpassningen i nutidens hindrande hets. Själsdödande, förödande duktigheter. Munnen ömt förseglad till slut. Yttre skalen bort, bort.

Hjärtat klappar lugnt i självvald enslig ensamhet. Ohjälpligt in mot kärnan. Ser, ser skuggorna i nattens tysta timmar. Själven värkväntar. Ger, ger mig rum för inåtväxande.

Själsro i min mörka, stilla natt. Stilla, stilla. Själen när sig. Död för att äntligen, äntligen börja på nytt. Stjärnor spricker, sprakar fram på min natthimmel. Självet värker. Käraste kärnan min. Växer vidare på de inre fälten. Gryning. Ljuset strilar igenom. Träden sjunger i vinden. Roten myllrar sig i levande jord. Sprick, sprick upp du lilla frö. Växten letar sig upp mot ljuset. Glödande morgonsol. Livet är, är. Hör, hör. Vågor spelar mot strand. Levande, lysande ansikten runtikring mig.

Älskade, älskade. Mitt naturnära vilda inre. Dansar i morgonljuset i min egen kropp. Och är mitt sköna själv. Och du är du för mig och vackrare än någonsin.

Av Barbro Midbjer 10 jun 2003 16:58