Till flydda tider

För länge sedan - man skulle tro det var lögn - trafikerade 7 - 8 båtlinjer Malmö - Köpenhamn.

Nu då det är pingst kommer minnena fram - i denna tid lämnade båtarna - varv eller kajplatser där de vilat. Nymålade - putsade började de sin konkurrens med de mer skamfilade - som trafikerade året runt.

Tågfärjan Malmöhus sattes in efter kriget. Modern. Matsal och tredjeklass - dessutom en förstaklass salong. Tåg skulle med - därför gick färjan - efter tiden som tågen kom och gick - tiden kunde bli lång om "Nattparisaren" var försenad. Frihamnen vid Østerport hade färjeläge - härifrån gick ånglok med personvagnar till Huvudbangården. Blev modernare - innan passageraretrafiken upphörde. Många är de som minns julaftnar med ensamma som firade jul ombord - alltid fullsatt. Varje dag var matsalen full av gäster som "turade" - de var inte tvungna att gå iland under uppehållet innan färjan vände hemåt.

Ett sällskap kallade sig "Färjans vänner". Medlemmar var Sten Broman - Piraten och många övrigt kända personer.
Flera av besättningsmedlemmar hade fått medaljer av danska konungen för insatser under kriget. Mest för räddningen av jagade frihetskämpar och judar. Under kriget gick färjan varje dag - passagerare var endast de som åkte med transittåg.

Öresundsbåtarna var nybyggda - två svenska och en dansk.
Dessa lade till i Havnegade. Här växte ett myller av kött- smör- ost och spritbutiker upp. Vid varje inköp fick kunden en handfull fribiljetter - misstänker att ingen behövde lösa biljett för resan. Anders Steen i Sydsvenskan ritade överdrivet långarmade personer som släpade på "matkassar." Han kallade dessa "Öresundsmänniskor". Köken ombord - av högsta klass - var en vagel i ögat på alla restauratörer i Malmö med omnejd.

Sundslinjen - här var jag själv restauratör - hade tre båtar - Alte Liebe - Sundspilen och Kirsten Piil. Dessa hade också Havnegade som tilläggsplats. Ombord dansades vissa kvällar - många resor såldes - biljett - mat - biljett till landskamp - teaterpremiär - boxning - med mera. Mat på hemresan ingick också. En föreställning jag själv besökte var uppsättningen av den engelska versionen av West Side Story. Falconercentret hade också premiär på My Fair Lady. Vilka upplevelser.

Sommartid seglade Kirsten Piil till "Bakken". Här var ingen pir endast en badbrygga. Kapten tutade - styrde båten så nära som möjligt - satte fören i sanden - en speciallandgång till bryggan - därefter en promenad till stranden. Hästar och vagnar väntade för vidare färd till skog och nöjesfält. Två turer varje dag. Morgonturen var familjernas - kvällar var "gästabudens" resor. Stärkta av dansk öl var hemturerna ett äventyr för de flesta. En berättelse om hur det upplevdes fick jag av ett par: "Vi hade hemskt roligt - det lilla vi minns."

Kirsten Piil var en kvinna som för fyrahundra år sedan lät folk roa sig på hennes nöjesfält som var anlagt sidan om hälsobrunnen i Dyrhavsbakken. En stor stam av dovhjort vandrar omkring och vill att besökare skall dela med av sin matkorg.

Orangelinjen växlade med Vikinglinjen om att avgå från Smörkontrollen. Deras båtar var små - men hade sin trogna publik. Även dessa lade till vid Havnegade.

Flera båtar försökte trafikera Kastrup. Det var nog inte så eftertraktat. Först då SAS satte in en "svävare" blev ordnad turlista.

I Limhamn kom två bilfärjor som gick till Dragør. Ofelia och Hamlet. De skulle gå mellan Helsingborg - Dragør. Så blev det inte - senare kommer anledningen. Att detta var en lyckad satsning visades genom att de höll ut ända tills månaderna före broinvigningen.

Även en flatbottnad båt - som skulle förkorta restiden genom att gå raka vägen - höll bara ut en kort tid.

En liten skuta drev några år trafik på Ven. Genom att segla mot Danmark kunde de servera sprit. Dock inte sälja tullfri tobak.

Så kom det stora genombrottet. Flygbåtar. Tyvärr var början inte så lyckad - barnsjukdomar avlöste varandra och tiden på varv förstörde ekonomin. för det tidigare så fina rederiet. Öresundsbolaget staten övertog då allt var inkört och fungerade.

En av de mest av mig beundrade idéer var att sätta igång Scarlettbåtarna. Bakgrunden var att danska biografer fick inte visa amerikanska filmer. Bråket berodde på hyror. Nu föddes "snilleblixten." En biograf i Landskrona hyrdes eller köptes här visades "Borta med vinden" två gånger dagligen. Därav idén till namnet på rederiet.

Matbiljett med biobiljett såldes - fullsatta båtar med publik - som åt drack och roade sig - gjorde rederiet till det mest vinstgivande i Öresund. Det blev travstall - nya båtar beställdes - de tidigare omtalade. Nu var det ju så att filmer kunde ses på hemmaplan så småningom. Då var resandet inte till Landskrona så roligt längre. Ofelia och Hamlet kunde inte betalas varför någon köpte dessa billigt och tjänade stora pengar.

Varför började det gå dåligt för flera av rederierna?

Förtjänsten var inte biljetter det var försäljningen av cigaretter och andra beskattade varor. Jag minns parfym lyxskatt. Varje passagerare fick handla - två paket varje resa. T/R 80 st. Sprit serverades dygnet runt.

Ett minne är - i vår annons stod:

Stekt anka med ett glas rödvin 3:50.

Alla måste förstå att det var det tullfria som gav slantar.

Så kom Lex Öresund. Pressad av danska tobakshandlare var Gunnar Sträng tvungen att lagstifta. Samma serveringstid som iland - ingen dans eller musik. Endast en ask 20 stycken per tur. Endast tvåochenhalvcentiliter starksprit per passagerare.

Nu fick journalister eld i sina pennor - många ljög - fast de visste sanningen. De ville hetsa till protester - men fick bara effekten färre resande. Genomsnittet i månaden var helt rätt 2,5 cl. Passagerarantalet lades samman - eftersom inte alla drack - fick de törstiga så det räckte - hade vi ha överskridit det beräknade skulle vi betala skatt. Detta hände aldrig. Till dansaftnarna fredagar och lördagar var det alltid fullbokat. 179 gäster fick plats i matsalen. Första resan utan dans satt det två herrar - som skulle flyga till Amerika.

Nu försvann det ena rederiet efter det andra.

Ett påpekande inför den förestående röstningen om valutan:
1960 var kursen sådan - ville man ha en dansk hundralapp fick man betala 65 skr. Idag 2003 betalar vi 130:- skr.

Historia - idag trafikeras Malmö - Köpenhamn inte av ett enda fartyg.

Av Lennart Ekman 07 jun 2003 11:09