Om de goda poeterna

Jag visar dej asfalten,
här, säger jag,
rann blodet från en statsminister

Vi går sedan
på Olof Palmes gata,
via Hötorget ner på Hamngatan,
till Nybroviken
Och jag berättar,
att här,
rann blodet ut i Mälaren,
ner i Östersjön, genom Kattegatt,
och ut i Atlanten

Och att man grät i Santiago och Bombay,
och att på Robben Island,
i en mörk cell,
skrev Nelson Mandela
hans namn med sitt blod,
naglade fast det, i betongen,
betong, som i samma sekund
skotten avlossades,
kröp närmre inpå

Du förstår,
allt det där hände i en märklig tid,
jag var tolv år och visste inget om världen
Men när jag såg min mormors tårar,
droppa på DN:s förstasida
förstod jag,
att inget skulle längre
skulle vara enkelt

Du vet sa jag,
i Havanna, hängde Castro
sjutton svenska flaggor
på halv stång
utanför presidentpalatset,
och frigav
tvåhundraelva politiska fångar
Du förstår,
jag tror det var en gest åt den mänsklighet,
han visste han burit hand mot,
någonstans långt inne,
kände Castro sina fel,
och ville,
om bara för en dag,
hedra friheten,
och hedra den döde mannen från norr
som burit dess namn,
karvat i sitt bröst

Poesin, säger jag,
behöver inte vara sann,
men den måste
liksom politiken,
vilja

Du frågar om Palme var poet
En gång, säger jag,
när han berättade om Hanoi julen -72
var han poet
Men en sann poet,
behöver inte alltid orden,
kanske är det så,
att det är först när den blir handling,
poesin kan göra anspråk på att vara sann,
och att Castro under några veckor -86,
bar på både sanningen och poesin
i sitt bröst, och i sin handling

Du är inte poesi,
lillebror
Men du är,
och det är just nu,
vad som är viktigt

Palme är inte längre,
men han är ändå poesi,
och just nu,
känns det inte
helt oviktigt

Det är en märklig tid lillebror,
det är de märkliga sanningarnas högkonjunktur
Och den bästa poesin,
är formulerad av de redan döda

Vi tar oss över Strömsbron
förbi kungliga slottet,
via Slottskajen och Myntgatan,
förbi Riddarhustorget
ut på Riddarholmen
till Evert Taubes terrass

Lillebror, säger jag
man måste nog flytta till Argentina,
skriva om politiken, poetisera sanningarna,
kanske döda en man av börd
om man vill bli människa,
men vill man bli människa lillebror,
vill man det

Om man vet att Ivar Lo:s park
ligger där bortom vattnet
så ser man den från
södra Riddarholmen

Jag köper dej en glass lillebror
vid Mariatorget
och tänker att eftersom galningen Swedenborg
erhållit en gata
uppkallad efter sig
så har de märkliga sanningarnas
tid, varat mycket länge,
längre än sedan våren -86

Så frågar du plötsligt, var börjar poesin,
och jag tänker på alla mina svar,
på alla mina ord,
och på en död statsminister,
jag tänker på hjärta och hjärna,
jag tänker på människan

Hos människan, säger jag till slut
Och du undrar om man måste döda någon
eller kanske själv dö
för att bli poesi
Kanske svarar jag,
kanske var det två poeter
som gjorde upp där
på Sveavägen -86
Att fel poet vann,
därav de märkliga sanningarna

Men säger du, de märkliga sanningarna
är ju äldre än så, Swedenborg har ju en gata

Och när vi fortsätter gå,
Timmermansgatan ner mot Katarina
tänker jag
att historien är berättelsen
om de goda poeternas,
förlorade dueller

/bidrag till poesiskolan/

Av Mattias Alsander 07 jun 2003 11:15