sourze.se

Lysrör och lasersvärd

Det kan inte vara på riktigt. Det kan inte vara meningen att jag ska ha det här ansvaret, de skulle bara veta.

Klockan är fyra och de andra dagisfröknarna har gått hem. Mörkret utanför är svart och hotfullt och det har börjat regna. Det är fyra barn kvar och de sitter vid bordet och pusslar och sen går de och ritar teckningar. Den här får du säger de och frågar hur man skriver mitt namn och sen viker de ihop teckningarna och ger dem till mig.

Jag är inte mörkrädd. Jag är vuxen. Jag har slutat vara rädd för mörker för länge sen.

Det kommer en pappa och hämtar. Jag visste inte att jag kunde vara så käck och sträcka fram handen och säga hej jag har jobbat här de senaste veckorna istället för Åsa och vi gick till skogen idag och Victor var glad. Pappan hämtar vantar och overall i torkskåpet och de går ut i svart mörk fukt. Det duggregnar.

Lysrören inomhus är genomträngande, de skär genom mörkret och nu är klockan kvart i fem. Jag hör min röst som säger: "kom med mig här vi ska gå ut i köket och hämta lite frukt och ni får välja vilken frukt ni vill ha och sen får ni kex". Och barnen säger jaaa! Och blir glada och de springer fortare än jag till köket och min röst säger "spring inte i korridoren"! Och det låter faktiskt som en riktig ansvarsfull barnskötare, lagom sträng och barnen slutar springa. I köket är det lika mörkt som därute, som om mörkret sipprade in genom springorna för att omsluta allt härinne. Sekunderna innan jag tänder lyset i köket darrar mina händer och mörker äter inte barn det vet jag men när lyset tänds andas jag ut.

Tre kex var får barnen och jag får fem eller sju kex men det ser de inte och mörkret utanför är svart.

När det är två barn kvar läser vi saga och ett barn på varje sida om mig tittar i boken och frågar vad är det? Och jag säger "det är Alfons hår fast det ser konstigt ut för det är ritat bakifrån". Och de tror på det jag säger för jag borde veta. De är fyra år och det sista de bryr sig om är mörkret som det behövs lysrör och lasersvärd för att tränga igenom. Jag är femton år äldre och jag vet att när jag går härifrån klockan sex kommer mörkret att äta upp mig.


Om författaren

Författare:
Leila Jordahl

Om artikeln

Publicerad: 07 jun 2003 11:17

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: