En liten grön drake

Med en gnistrande ilska i tonen;
"Va? Har du glömt Vivo-kortet? Men jag sa ju till dig hur många gånger som helst! Glöm INTE Vivo-kortet?"

Rösten stegras och orden spottas fram. Hon klädd i röd tröja och med håret i en blond hästsvans lutar sig fram över kundvagnen. Liksom spänner hela kroppen. En kruttunna på väg att explodera. Ögonen blixtrar. Det är nu förvandlingen kommer att ske. Och mycket riktigt; den lilla tjejen på kanske en och sextio transformeras till en skräckinjagande liten drake.

Men människor runt omkring lyfter inte ens på ögonbrynet. Märker inte kampen som ska äga rum bland tomater, gurkor och ruccolasallad. De bara svänger med kundvagnarna runt paret; gör en diskret undanmanöver och styr vidare bort mot kylavdelningen.

Den lilla draken stampar med foten i marken.
Lutar sig ner i kundvagnen och:

"Va, har du tagit kalaspuffar?! Vi har ju bestämt att vi inte ska köpa sånt!"

Upptäckten blir bränsle till elden som sprutar ur hennes näsborrar och pojkvännen på andra sidan kundvagnen backar ett halvt steg mot isberssalladskartongerna.
Han gör ett halvhjärtat försök att blidka draken hans flickvän förvandlats till.

"Jag lägger tillbaka kalaspuffarna och hämtar något som du också vill ha, det blir väl bra, det är väl inte så farligt, lilla gumman."

I deras värld står tiden stilla. Frusna i varandras blickar.

Plötsligt; som från ingenstans är det tid för hans förvandling; till den modiga Riddaren. Med en rustning av kärlek och en sköld av ömhet vågar han ännu en gång utkämpa striden.

Han skjuter undan kundvagnen och tar ett stort steg framåt och fångar in den lilla draken i sin jacka. Draken spottar ur sig två fjuttiga eldslågor, men de biter inte på hans rustning. Sen kommer bara en liten puff rök ur hennes näsborrar när riddaren innesluter henne i sin famn.
Han möter hennes blick och vet att det inte var ett glömt Vivo-kort eller ett paket kalaspuffar som var upphov till förvandlingen. Hennes stora blå ögon är fyllda av en rädsla för världen som ibland bli henne övermäktig. Han kan se hur rädslan fryser henne. Och då yttrar det sig genom kalaspuffar och glömda Vivo-kort.
Det andra är omöjligt att hantera. Den stora rädslan. Rädslan för livet.

Han vill ge henne alla svar, alla bevis på att inget någonsin kommer skada henne. Sudda bort det rädda som funnits där så länge han känt henne.

Istället blir de stående där i lysrörsljuset bredvid en hög med isberssalladskartonger hållandes om varandra. Den lilla draken har krupit tillbaka till sin håla, för att vila tills rädslan bli för stor nästa gång.

Hon, plötsligt löst ur förvandlingen, stryker det blonda håret bakom öronen: "Klart du ska ha kalaspuffarna."
För hon vet också att det aldrig handlade om ett paket kalaspuffar.
Han tar hennes hand och ler.
Men hon kan se i hans ögon att hennes utbrott; när det rädda i henne släpptes ut, skadade honom. Ännu en gång.
De vet båda två att han inte alltid kommer att finnas kvar och utkämpa slaget, men väljer att inte låtsas om det. Väljer att istället gå mot mjölkdisken. Att fortsätta leva som vanligt, som om inte hennes rädsla precis exploderat mellan dem ännu en gång.

Men en dag kommer hennes rädsla ha slukat all hans kärlek och den kommer inte längre vara tillräckligt stark för att formas till en rustning.

Och då kommer hon stå ensam kvar.

En liten grön drake.

Av Sandra Lundgren 06 jun 2003 09:18