Pojken med de luddiga vantarna, del 2

Jag hade tänkt berätta om mitt möte med rektorn och vad det resulterade i men jag återkommer till det.

En flicka som jag hade i en dramagrupp för några år sedan var mobbad. Hon var mobbad i sin klass och två av antagonisterna var faktiskt med i samma dramagrupp. Tyvärr förstod jag inte det förrän efter terminens slut. Det jag såg, var att hon ibland var ledsen. jag försökte prata med henne om varför men lektionerna var så smidigt upplagda att jag var tvungen att rusa till nästa grupp. Låter som en dålig ursäkt och det är det väl. Men i alla fall.

Träffade denna flicka på sommaren igen och då berättade mamman för mej hur allt låg till. Från en mammas synvinkel. Det jag då lade märke till var att flickan såg till att hon var utanför, hon gick sin egen väg och drog sej gärna undan de andra. Ingen av barnen på detta nya ställe kände flickan
Om de andra barnen försökte umgås med henne var hon den som drog sej undan.

Alltså ett barn som blivit utanför en gång ställer sej själv utanför senare för att slippa risken med att bli förnedrad och utstött igen. Om det är såhär det är så kommer detta barn ju att vara utanför hela livet, eller?

Pojken med de luddiga vantarna har problem. Han är annorlunda. Han har en form av autism och barn som har en liten släng av det, där det inte är så tydligt, blir väldigt utsatta och utanför.

Nu har jag turen att arbeta på en skola där vi har en väldigt bra rektor, så man har satsat på ett åtgärdsprogram för att hjälpa killen.

Till hösten startar vi ett nytt ämne. Livskunskap. Det finns redan etablerat på många skolor. Och där ska vi ta upp sådana saker som antimobbing. Det räcker alltså inte att bara ha ett åtgärdsprogram att när någon blir mobbad så dyker åtgärdsprogrammet in som ett slags skyddsnät. Alltså så barnet inte faller och slår ihjäl sej.

Det är bättre att gå in, innan det händer, att få barnen att inse att det inte är bra med mobbing. Hur bra ambassadörer får vi inte som sedan för med sej det här i vuxenlivet?

Det låter enkelt men det är svårt, annars hade vi haft någon väl fungerande patentlösning på detta som fungerade i hela Sverige. Och att fler ungdomar än någonsin tidigare söker sej till ungdomspsykiatrin är väl ett tecken på att något inte funkar i samhället. Och vad går alla ungdomar i? Jo, i skola. Alltså måste vi satsa mer på skolan där alla människor idag utbildas.
Där alla bildar sin grund för vuxenlivet.
Försöker inte ta ifrån föräldrar deras uppfostrande uppdrag, det är naturligtvis grundläggande och formande för hela livet.

Vi vuxna är inte ett dugg bättre utan vi är så bra på att låta människor få vara utanför.

Vi är så bra på att döma dem som är annorlunda, de som inte följer spelets regler. Handikappade, nykterister, alkoholister, sjuka med flera. Alla som inte är så kallade elitmänniskor.

Utanförskap är säkert den mest utbredda sjukdomen i Sverige med alla sjukdomar som följer i spåren på det. Nu protesterar säkert hela läkarkåren. Men det är i alla fall min ståndpunkt.

Jag har sagt det förut, uppmuntran ger uthållighet. Om man då lägger till, att se en människa. Att lägga märke till Sara som sitter i rullstol. Ge henne ett leende, hjälpa henne med dörren osv. Så har du, medmänniska, förbättrat läget för en människa som kan känna sej utanför.

Av Maria Flink 05 jun 2003 10:28