Nationalism - när det passar

Vi skryter gärna om vårt lands förträffliga välfärdssystem, skolpolitik med mera. Men fira vår historia, en gång om året och bortse från duktiga politikers beslut, är fortfarande motbjudande för majoriteten svenskar.

I Aftonbladet 2 maj, gör ekonomiprofessor Sven R Larsson, en analys om varför så många svenskar motsätter sig ett fullständigt europasamarbete:

Det beror på unken nationalism, att bevara den lilla självständighet vi har kvar.

Som idag visar det sig göra varken till eller från i ett valutasamarbete.

Det typiska för reaktionära grupper – från vänster till höger – är att vända öronen åt sig, när det är tal om globalisering och flera samarbetspartner med i leken.

I min grannkommun Nässjö - som är en gammal röd stad - finns ett vänstersocialistiskt oppositionsparti som bildades i slutet av 60-talet och heter SAFE. Det står för Solidaritet – Arbete – Fred –Ekologi.

Detta parti agerar som största opponent mot Nässjös socialdemokrater. SAFE beskriver sig som ett konservativt parti, på vänsterkanten. Dom har en sund inställning till nationalism och bygger på gamla socialdemokratiska ideal. Men, dom är starkt motståndare till europasamarbetet. Dom var emot EU redan under valet 1994 och står än idag fast vid sitt ställningstagande. Dom menar – fullt riktigt – att har man aldrig gått med i EU finns det heller ingen anledning att gå med i en gemensamt valutaunion.

Det är en sund och konsekvent attityd.

I förra veckan anordnade SAFE en euro-debatt, mot Tobias Krantz, folkpartistisk riksdagsledamot för Jönköpings län.

Dom båda debattörerna, talade utifrån statiska faktaunderlag och gav sedan subjektiva reflektioner över dom. Men det tråkiga är att både vänsterpopulisten och Fp-politikerns svar, kom som från en inrepeterad papegoja.

Safeiten uttalar klassiska vänsterargument "hot mot en självständig penningpolitik och risk för högre arbetslöshet" etcetera.

Folkpartisten, å andra sidan, använder samma argument som "Stiftelsen Sverige i Europa" uppmanar sin kampanjare att göra och som dom lyckats programmera in på Göran Persson: En gemensam valuta stärker ekonomin och är ett måste för det svenska välståndet. I en stabil ekonomi vågar företagarna investera och tillför därmed statskassan ännu mera skatteintäkter.

Det är sant och jag håller med till 100 procent.

Ekonomiprofessor Sven R Larsson kritiserar v och s för deras motsättning till europasamarbetet, med att dom själva ansvarar för Sveriges jämförelsevis kraftiga nedskärningspolitik sedan efterkrigstiden. Vilket är en sanning med stor modifikation. Vänstersocialister vid namn Göran Greider, Johan Ehrenberg och Maria-Pia Boëthius kritiserade under 90-talet sina ideologiska referenspartier för detta. Det var inte utan att jag förstod dom.

Ändå är åtminstone Johan Ehrenberg optimistisk inför europasamarbetet. Han är för EU och införande av euron. Han anser att det går att påverka socialistiska intressen ändå, trots unionens begränsningar.

Det finns en gemensam nämnare, i EU-motståndarnas retorik, från reaktionär vänster till höger:

Dom låtsas alla, att nationella värden som självständig penningpolitik och välfärdssamhället måste nermonteras, ju fler steg in i unionen vi tar. Vad dom förbihåller och vet mycket väl är att dom själva varit med och monterat ner det så kallade välfärdsamhället.

Det är en sak att fira nationella traditioner ur ett historiskt perspektiv – men att föra en simulerad nationell finanspolitik, som indirekt avspeglar en europeisk finanspolitik, är naivt.

Av Yohannis Petersson 04 jun 2003 09:18