Åh, en sån lyckad begravning!

Jag tycker om att ordna fester. Mina gäster brukar känna sig som hemma, stannar länge och när de väl går hem på nattkröken är de mätta, trötta och glada i fötterna av allt dansande. Det har hänt att en och annan tackat nej till att komma, för att de vet hur kul det brukar vara och således hur dåligt man brukar må dagen därpå. Det är en godtagbar ursäkt.

Jag känner mig rätt pigg och kry och hoppas att få leva länge till. Men vem vet, vi kan kila vidare förr än vi anar. Det gör mig lite bekymrad. Det är ju jag som brukar fixa partajet.

Jag vill inte att min begravning ska bli en tillställning som försvinner i mängden. Min förhoppning är att när släkt och vänner tar adjö för sista gången så ska de gå hem lika nöjda som från en av mina fester. Det är inte alls så att jag vill göra mig märkvärdig på något sätt, men jag vill att de ska sitta där i bänkraderna, le och tänka att "det här var minsann den mest lyckade begravning jag varit med om". Är det en hädisk tanke?

Jag går sällan i kyrkan. Ibland vet jag inte vad jag ska tro och undermedvetet söker jag nog ständigt efter bevis på att Gud finns. Senast häromdagen läste jag en tänkvärd beskrivning av gudomlighet:

"Psykologiskt använder jag ordet Gud för att beteckna något som överväldigar oss så totalt att vår naturliga reaktion är att kasta oss till marken, att vörda det, att frukta det. Det är något som är fascinerande och skrämmande i en sorts lycksalig hänryckning. Någonting som fullständigt överväldigar en människa. Detta har alltid kallats Gud." *

Kanalen till Gud? Det kan alltså vara via midnattssol i Sarek. En nyputsad Pettersonbåt på en blank fjärd. En förlösande orgasm. Champagnebubblor mot gommen. Och självklart, musik.

När Simon & Garfunkels superhit "Bridge Over Troubled Water" spelades i radio när jag växte upp - och det var ofta eftersom var och varannan lyssnare önskade den i "Ring så spelar vi" på lördagmorgnarna - så sa alltid mamma:

- Åhhh, den vill jag höra på min begravning!

Min far var alltid snabb att replikera:

- Men då är du ju dö ju, vad spelar det för roll då?

Jag beundrar min mor. Hon lever och har hälsan, men hon har inte vikit en tum från sin önskan att musiken som spelas på hennes begravning ska vara just "Bridge Over Troubled Water". Tommy Körbergs svenska version går lika bra. Det är ståndaktigt. Jag menar, det finns ju så mycket vacker musik att göra sorti till.

Tanken med musikvalet är inte egoistisk. Det handlar om att plantera en känsla hos de som är kvar ett tag till, som tröst kanske?

Av ren nyfikenhet laddade jag ner Vita Arkivet från en begravningstjänst häromdagen. Vita Arkivet är ett dokument där man kan fylla i alla sina önskemål om begravningsarrangemangen och underlätta för alla anhöriga som känner sig vilsna i sorgen. Det förvånade mig att man kunde bestämma typ av kista, dekorationer, svepning, gravsten, kremering eller jordfästning, lämna uppgifter om bouppteckning och organdonation - men inte ett ord om önskemål om musik? Kan det bero på att inte alla kyrkor godkänner profan musik på begravningen?

Jag skriver en önskelista ändå och hoppas att den respekteras. Den lär nog ändra sig, men den kommer alltid att innehålla musik som får mig att känna en "sorts lycksalig hänryckning". Och jag hoppas att släkt och vänner ska känna detsamma.

:::

"Air" - Bach

Du kan tycka att det är ett fantasilöst val, men vi är ganska många som förknippar Air med en nybadad stund innan läggdags, en bred säng och en trygg, mysgubbe med skägg bland små änglalika dockbarn som inte vill sova. Tydlig symbolik. Beppe var gud. Jag önskar att jag får leva så länge att jag trygg kan ropa "färdig" när jag känner mig beredd att lämna in.

:::

"Erin Shore" - The Corrs

Jag erkänner. Jag var svag för irländska tongångar långt innan Riverdance steppade in i Globen. Troligen har jag stått på en grön kulle vid havet och vinkat till en sjöman i ett tidigare liv. Mitt hår är fortfarande rödblont och hyn blek. Jag väntade och väntade, men när han inte kom tillbaka så gick jag i sjön, som i "Maiden & the Sailor".

"Erin Shore" har ett parti i slutet som ger mig sköna associationer till att flyga. Är det anden kanske?

:::

"Plaid" - Ralome

Ännu ett flyga-iväg-stycke. Ger den rätta lyckokänslan när du får ha Essingeleden helt för dig själv en regnvåt sommarnatt, när du kör över skånska slätter en varm julikväll eller sitter på en snöig fjälltopp och ser hela världen nedanför.

Den här skulle jag verkligen vilja höra när den fyller ett kyrkorum. Synd att jag missar det.

:::

"As" - Stevie Wonder

Favorit i repris. Här är risken stor att begravningsgästerna kommer att tokdansa ut ur kyrkan, som i Bondfilmen"Live and Let Die". Du minns väl inledningsscenen med begravningståget i New Orleans?

Texten är ett enda långt kärleksbudskap till livet, att kärleken är evig, att våra goda gärningar gör avtryck. Trots att vi försvinner från jordens yta, strös för vinden eller multnar i jord finns något av oss kvar.

...That Ill be loving you always
As today I know Im living but tomorrow
Could make me the past but that I mustnt fear
For Ill know deep in my mind
The love of me Ive left behind
Cause Ill be loving you always...

:::

Jag har bestämt att jag ska kremeras. Min aska ska spridas på någon plats som fått mig att känna en "sorts lycksalig hänryckning". Tossebergsklätten kanske, i Värmland där jag har mina rötter. Där kan mina barn stanna till om de passerar någon gång, helst i gryningen, och känna sig lycksaligt hänryckta när de ser ut över sjön Fryken. Så vackert.

Om de har lust så lyssnar de på Absolute AC vol.1, en compilation-CD med musik jag tycker om. Alla begravningsgäster får ett exemplar i avskedspresent när de dansar ut ur kyrkan. Där finns "Stupid Girl" med Garbage; "Burn" med Deep Purple; "All the young dudes" med Mott the Hoople; "Brand New Hate" med Backyard Babies!

Men också "Fäbodpsalm" som är smärtsamt vacker men alldeles för sorglig för begravningar. Mystiska "Bye Bye" av Elliot Smith. " Baubles, Bangles & Beads" med en laid back Frank Sinatra, som verkligen kunde sjunga många ord utan att dra in ny luft i lungorna.

Något med Foo Fighters, Steely Dan, Prokofiev, Chet Baker och Yoshikazu Mera... Och något fantastiskt filmtema av Nino Rota, David Arnold och John Williams, "ET" gör mig lyckligast... Ja, så där kan man hålla på och filosofera.

Att bränna och sprida en sådan CD kanske inte är riktigt laglig, men vem kan straffa mig när jag är borta?

Så. Hur ska du ha det?


:::

* Citat av Marie-Louise von Franz, psykoanalytiker och en av C.G. Jungs efterföljare, ur boken "Drömmens väg".


/Nästa fredag blir det troligen något mindre egotrippat, om otippade duetter.

Av Anna-Carin Collin 30 maj 2003 09:42