Pojken med de luddiga vantarna, Del 1

Går genom dörren till skolan. Innan dörren går igen hör jag barns rop i lek. Skratt och samhörighet, precis som det ska vara i skolåldern. Vänder min blick till vänster när jag ska till att gå uppför trappan. Ser pojken med luddiga lila vantar och glasögon. Han ser ledsen ut. Undrar stilla om någon varit dum med honom eller om han bara ville vara själv för en stund. Går uppför trappan. Ångrar mej och går tillbaka.

– Hej, säger jag.
–Hej, säger han.
– Hur är det, frågar jag snällt. Han svarar inte och tittar ner i bänken där han sitter. Ögonen är blanka och jag är rädd att om min röst fortsätter vara snäll börjar han gråta.
– Är det någon som varit dum? Han skakar på huvudet.
– Är det något du vill berätta?

Han skakar på huvudet igen. Och jag vet inte vad jag ska säga mer. I ett klassrum väntar barn på mej och jag viskar till honom att han gärna får prata med mej om han vill, senare.

Går iväg och glömmer snabbt det som hände. Lektionen tar fart och det upptar hela min uppmärksamhet och koncentration. Har bråttom efter lektionen, för jag ska träffa en kollega. Vi har aldrig tid att träffas, så efter mycket om och men, har vi fått till en tid. Jag springer iväg. Springer nerför trapporna och ser honom igen, pojken. Stannar upp för en sekund och vinkar till honom . Han vinkar halvhjärtat tillbaka.

Jag tvekar, dörren öppnas och min kollega dyker upp flåsande.

– Jasså, här är du, kan vi träffas i matsalen? Måste slänga i mig mat innan jag drar iväg till Torvallaskolan. Jag nickar lite frånvarande och tittar på pojken. Han har försvunnit. Kvar står bara stolen utdragen vid bänken där han satt. Jag skyndar efter min kollega och vi är snart mitt maten och samtalar om ett kommande projekt.

Pojken med de luddiga vantarna och glasögonen är ingen ovanlig syn. Bilden av ett ensamt barn. Ett barn som är utanför. Suckar djupt vid tanken. Önskar att jag hade tid med alla ensamma barn. Önskar att jag hade tid att förklara budskapet i friends reklamen. Att det gör ont att vara utanför. Att det gör ont att vara osynlig. Att det gör ont att se alla som är nära kompisar sitta och viska om festen på lördag, som du aldrig blir bjuden till.

När man är barn ska man leka, drömma och ha kompisar att busa med.

Man ska inte behöva ha så ont. Livet för med sej tillräckligt med smärta ändå.

Nästa vecka ska jag träffa rektorn. Vi ska tala om framtiden. Vad ska vi göra för att försöka se till att alla är delaktiga i skolan? Hur ska vi göra att alla känner samhörighet i sin klass? Vad gör man för att ingen ska känna sej utanför? Skriv gärna om du har erfarenheter som är positiva så får vi utveckla detta tillsammans till en skolvärld där alla är välkomna.


I skribentredaktionen:

Av Maria Flink 28 maj 2003 17:57