Greider passerar anständighetens gräns

Göran Greider skriver om begreppet utanförskap, som han anser är ett deprimerande ord som används psykologiserande i ett försök att "skuldbelägga de hjälplösa stackare som hamnat utanför en större gemenskap". Han menar också att uttrycket används i eurodebatten för att ge "nej-sägarna dåligt samvete".

Själv anser jag att begreppet i högsta grad är på sin plats i debatten om Sveriges förhållande till det europeiska valutasamarbetet.

Just nu pågår en historisk utvidgningsprocess av EU och inom några få år kommer det europeiska samarbetet att ha upp till tio nya medlemsländer, som alla kommer att införa den gemensamma valutan euro. Detta för att främja handel och investeringar och därmed skapa bättre förutsättningar för tillväxt och jobb. Att Sverige i en sådan situation inte skulle delta eller vilja ta ansvar för det nya Europa som nu växer fram är mig helt främmande. I synnerhet som ett nej till euron inte innebär ett status quo, att allt förblir vid det gamla. För om dryga tjugotalet länder i vår närhet tar ett steg framåt och inför euron och vi själva väljer att stå utanför, så innebär det i praktiken att vi faller ett steg tillbaka.

Göran Greider gör dessutom ett stort nummer av att politiker inte kan påverka den europeiska centralbankens penningpolitik. Men det är ju redan samma sak i Sverige! Även här har vi valt att göra riksbanken självständig. Och när det gäller finanspolitiken diskuteras just i dessa dagar ett förslag om att stärka euroländernas inflytande i ekonomiskpolitiska frågor inom ramen för EU:s ministerråd. Förslaget innebär minskat inflytande för länder som står utanför valutasamarbetet genom att endast länder som deltar fullt ut i detta samarbete föreslås få rösta, t.ex. när budgetplaner antas.

När Greider slutligen skriver att politiker som säger ja till euron är rädda att gå miste om den översta politikerklassens sociala gemenskap med de andra politiska eliterna och inte drar sig för att i sin argumentering mot utanförskap – om än med förbehåll – anställa jämförelser med nazism passerar han med marginal en anständighetens gräns i debatten. Det är ett hån mot alla de människor som sedan Jean Monnets dagar hårt och enträget arbetat för att bygga upp det Europa som låg i ruiner efter andra världskrigets fasor. Det är också en grov underskattning av alla de länder och folk i Europa som valt medlemskapets väg.

När Sverige blev medlem i EU 1995 så kände jag liksom många andra att det var första gången under efterkrigstiden som Sverige medverkade fullt ut i det europeiska samarbetets kärna. Inför den folkomröstningen varnade nej-sidan för alla medlemskapets fasor: raserad välfärd, massarbetslöshet, miljöpolitisk nedrustning och urholkad demokrati. Nu har vi facit i handen och nu säger t.o.m. nej-sidans företrädare att det går så bra för Sverige att vi inte behöver euron. Hur hänger det ihop?

I höst har svenska folket chansen att säga ja eller nej till fortsatt aktivt deltagande i det europeiska samarbetets kärna. Det är i högsta grad ett val mellan gemenskap och utanförskap. Ytterst gäller det om vi i Sverige skall fullfölja vår framgångsrika tradition av öppenhet, handel och utbyte med vår omvärld, eller om vi skall ställa oss utanför.

Av Ulf Dinkelspiel 26 maj 2003 15:14