Blodpudding med ägg del 2

Pirret i Evas mage försvinner när hon märker att mammas röst låter nästan normal. Hon tar en tugga och smaskar högljutt för att mamma ska höra. Men när pappa har ätit upp sin knäckemacka med ost och äntligen lyfter besticken för att hugga in på blodpuddingen säger mamma plötsligt att hon inte ska ha någon middag. Hon säger att hon inte är hungrig och börjar diska istället, fastän det knappt finns någonting att diska i hon.

Det rycker i skulderbladen medan axlarna rör sig upp och ner, ibland kommer djupa suckar ur henne som om diskborsten var en hantel av bly hon bara orkar lyfta med stor ansträngning.

Eva tycker att mamma ska komma och sätta sig. Det känns fel att sitta och äta vid bordet om inte hon är med. Det går inte att koncentrera sig. Hon tittar på den tomma platsen på hörnet, det orörda glaset med öl, skulderbladen som guppar upp och ner under blustyget.

- Mamma titta! ropar hon och lyfter högra handen högt över huvudet. Jag har kniven i höger! Titta då!

Mamma är klar med kaffefaten och askkoppen i diskhon, torkar av händerna på kökshandduken och vänder sig om, men hon tittar inte upp. Hon går ut ur köket och in på toaletten och låser dörren.

- Men Elvira då! säger pappa och reser sig så besticken skramlar.

Då Eva ser pappa gå fram och knacka på toalettdörren tar hon med sig kniv och gaffel och följer med ut i hallen. Pappas panna får en stor rynka mellan ögonen när han får syn på henne.

- Gå ut och ät färdigt maten Eva, säger han. Eva tar två steg bakåt men stannar sen upp och ställer sig bredbent i hallöppningen. Blicken är fäst på pappa.

- Elvira! Elvira, var inte larvig nu, halvviskar han med läpparna tryckta mot toalettdörren. Ska du inte komma ut och äta? Du? Är det för det där med äggen du surar? Du överreagerar Elvira. Det är väl ingenting att bli putt för. Kom och sätt dig.

- NEJ! hörs mammas röst från toalettens inre.

Det låter som gråt på tonen men hon kan lika gärna vara väldigt arg. Det pirrar i Evas mage. Hon sätter sig med en duns på trappens nedersta trappsteg, låtsas skära med besticken i luften med korta hattiga rörelser. Det känns fortfarande konstigt att ha kniven i höger, fast det skulle kanske kunna gå, om hon övade. Som mamma sa; det är lätt sen, när man väl har lärt sig. Eva bestämmer sig för att pröva olika sätt att hålla i kniven och skär på prov några raka snitt med stöd av knät.

Pappas tofflor stampar ljudlöst omkring på hallens röda heltäckningsmatta. Han har slutat knacka och bankar istället med näven så att skjortärmen drar sig uppåt och Eva kan se tatueringarna på överarmen.

- Elvira! ryter han och sätter händerna i sidorna. Maten kallnar! Ska du komma ut eller inte?

- Nej! Aldrig! Jag hatar det här landet! Jag hatar blodpudding! Jag hatar...

Snyftningar drar fram genom dörrspringorna. Eva rister till i trappen så att hon tappar kniven hon just viftat med mellan fingerspetsarna. Den faller med ett skrälligt ljud mot det hårda trät.

- Eva! Pappa vänder sig mot henne bestämt men utan att ryta. Gå nu härifrån. Jag har ju sagt åt dig. Gå och ät upp maten.

Eva lyder. Hon kryper upp i kökssoffan och sätter sig vid bordet. Blodpuddingen har blivit kall och seg, det känns som gummi när hon petar på den med fingret, men hungern suger än i magen. Med kniven i höger hand prövar hon att skära skivorna i mindre bitar. Det är underligt men det känns nästan som om det gick lättare. Hon behöver inte slita med gaffeln längre, det går av sig självt, de olika delarna glider isär som om de vore pannkaksmjuka.
Eva lyfter blicken från tallriken och tittar ned i hallen för att se om hennes pappa märkt något. Att hon skärt, med höger.

Men nere i hallens mörka slut, vid ytterdörren, står pappa med kaninmössan på huvudet och rocken i handen. Han vinkar inte eller viftar med ögonbrynen som han brukar när han ska ut. Ansiktet är vänt mot hallspegeln och som om han pratar med sig själv ropar han:

- Skit i det då! Skit i det. Sitt där och sura. Jag går till Bennys och tar nåt att äta. Där kan man iallafall få lite lugn och ro.

Hallspegeln skallrar mot väggen när dörren slår igen. Eva håller för öronen tills det blir tyst igen, sen petar hon bort skinnet på den tjockflytande äggsåsen, det är fortfarande rinnigt under, och skyfflar en stor tugga på gaffeln som hon snabbt mal sönder mellan tänderna för att inte känna smaken. När ägget är slut skär hon resten av blodpuddingen i små tärningar som hon lägger i handen och kastar in i munnen med ett knyck av nacken. Hon sväljer ner det med mjölk. Det smakar nästan ingenting.

Då toalettlåset klickar och toalettdörren sakta glider upp är Evas tallrik bara en fläckigt gulsvart botten. Mamma stiger ut och rör sig långsamt genom hallen, stöder sig halvvägs mot trappräcket, och i kökslampans vita sken syns det att hon har gråtit. Suddiga svarta streck kryper ner för kinderna och näsan är röd.
Hon snörvlar medan hon ser sig omkring i köket. Eva sitter vid bordet och håller fram sin renskrapade tallrik men det är inte den mamma tittar efter. Ögonen har fastnat vid pappas tomma plats. Hon stirrar på den övergivna tallriken som står orörd och kall och Eva ser i mammas blick att hon blir ännu ledsnare nu, när så mycket god mat måste gå till spillo.

Med ena handen tryckt mot munnen går mamma fram till bordet på sitt stela vaggande vis medan Eva tyst följer henne med blicken, men innan hon hinner sträcka sig efter pappas blodpudding reser sig Eva från sin plats, skjuter undan sin egen tallrik, och rycker till sig tallriken från pappas plats. Hon släpper den framför sig på bordet och lyfter sin kniv och gaffel.

- Titta mamma! Med höger! Med höger!

Prydligt skär hon av en ordentlig bit, lägger försiktigt på lite ägg med hjälp av kniven, och brett gapande för hon in den väldiga tuggan djupt in i svalget.

- Såg du? frågar hon efteråt. Massan har äntligen glidit ner i strupen och lättnaden får henne att le mellan svarta tänder. Såg du?

Mamma slinker stillsamt ned på stolen framför dottern. Tårar har börjat svida i ögonen igen.

- Ja jag såg. Vad bra Eva. Äntligen har du lärt dig. Vad glad du gör mig.


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Ingrid Rylander 26 maj 2003 09:53