Smart, pratsam simultanteori?

Jag trodde att jag kläckt en smart teori, men jag är rädd att jag förivrat mig. Det var två händelser den senaste veckan som styrde in mig på den snåriga vägen.

- - -

Min pappa berättade att han har svårt för att prata samtidigt som han kör bil, något som jag själv inte har några som helst problem med. När han avslöjade detta var det jag som satt vid ratten. Nu hör det till saken att min pappa är yrkeschaufför, har alltid arbetat med bilar och körde dessutom rally på 60-talet.

Han kör regelbundet långa sträckor söderut i Europa och måste ibland ha en extra chaufför med sig för att tidsschemat ska hålla. Vad tråkigt det måste vara på de där resorna, tänkte jag, om han inte kan prata samtidigt som han kör.

Jag tycker det är extremt roligt att köra bil och min far, som borde veta, tycker att jag är en duktig bilförare. "Du är ett med bilen" brukar han säga. Under mitt första år bakom ratten hände det några incidenter. Mina bröder, som inte uppskattade pappas superlativer om min bilkörning, skrockade och sa att jag "behövde väl inte vara ett med andra bilar också". Men det där är tjugo år sedan. Passerat. Glömt.

- - -

Så härom kvällen. Ett par barndomsvänner hälsade på. De fick en drink medan jag stökade runt. Vi har ett sånt där stort, öppet kök med köksö där gästerna kan sitta på höga barstolar och titta på medan värdfolket lagar maten. Eller hjälpa till själva om de har lust. Det är ju så trevligt att umgås så. Eller?

Vi har inte praktiserat den här "trevliga" umgängesformen, oftast har vi maten färdig när gästerna kommer. Kanske för att vi inte vill att de ska rota bland kastruller eller hitta något lurvigt längst in i kylskåpet. Men just den här kvällen var jag ensam och hade inte hunnit förbereda någonting. Där satt mina vänner och tittade på när jag svettig sprang runt och rörde i grytorna, samtidigt som jag försökte konversera. Det var omöjligt.

Jag erkänner att jag inte är någon Tina Nordström, däremot har jag turen att vara gift med en "Lallerstedt". Jag beundrar alla som med lätthet kan improvisera fram gratänger, maränger och sautänger... om det finns något som heter så, och samtidigt berätta vitsar med knorr. Jag vilar hellre ut på en kanapé än anrättar en.

Jag vill verkligen tycka att det är roligt att laga mat, lika roligt som jag tycker det är att köra bil. Det är här min teori börjar ta form.

"Du vet att du är bra på det du gör när du kan prata samtidigt".

Vad ger du mig för den? Håller den?

- - -

Så den smärtsamma analysen:

Tysta frisörer gör mig nervös. Men jag blir lika nervös om tandläkaren pladdrar oavbrutet. Vår bild av den glade bagarn som sjunger när han knådar degen är en man som älskar sitt jobb. Men en massör bör vara tyst.

Med någon du älskar kan du sitta tyst i timmar utan att det känns obekvämt. Vissa går igång på prat under sexakten. Men det gäller att stöna fram RÄTT ord, inte vilka som helst, om du ska få högt betyg.

Å ena sidan tyder tysthet på koncentration, respekt för hantverket och att resultatet ska bli så bra som möjligt. Å andra sidan, lättsamt prat samtidigt som man rattar bilen, rör i grytan, knådar skinkan är ett tecken på självsäkerhet, trygghet, erfarenhet.

Jag kommer inte längre än så här. Jag misstänker att min teori bara var ett sätt för mig att få belägg för att jag är en jävel på att köra bil. Är jag en livslögn på spåren?

Hur har du det med din?

Av Anna-Carin Collin 25 maj 2003 13:04