Önskemorgon

När jag såg en liten radio i ett skyltfönster för någon månad sedan tänkte jag därför att framförallt om morgnarna skulle jag behöva en bärbar radio.
Så vid nästa löneutbetalning gjorde jag slag i saken. Från affären och hem spelade en stor orkester Bela Bartok. Ljudet inne i huvudet omfärgade världen, jag var som i en egen film.
Under den trettiofem minuter långa bussresan till arbetet brukar jag medan hjärnan är pigg syssla med annat. Oftast tänka och skriva.
De sista tio minuternas promenad sätter jag ibland på musik. Sjunger med och dansar. Ensam uppför grusvägen till den gamla, modernt inredda stengården där vi sitter och säljer annonser. Regelbundet svänger jag runt för att kontrollera att säkert ingen ser.
På hemvägen i bussen följer jag samhällsutvecklingen. De senaste åren har jag sporadiskt prenumererat på dagstidning men finner mig varje gång bära ut travar olästa. Teven om kvällarna har jag heller inte prioriterat. För dem som tycker om att diskutera aktuell politik eller aktuella kända personers beteende har jag varit en tråkig samtalspartner.
För mej själv vet jag trots allt att öknarna växer, att många svälter, att ett tredje världskrig aldrig är särskilt långt borta och att botten i Östersjön är nästan död. Till exempel.
Jag vet detta, men också att väldigt många människor gör ett bra arbete för att vända utvecklingen och att jag gör mitt.
Radion lockar mig alltså att åter konsumera den pågående världsthrillern. Jag inspireras ibland men oroas oftare av expertspekulationer om vad som enligt olika mer eller mindre hotfulla scenarier kommer att ske, och får det i realiteten inträffade bekräftat dagar, veckor eller månader senare.
Det var under en resa hem jag hörde om meteorsvärmen som i mötet med jordens atmosfär skulle bilda ett verkligt fyrverkeri på södra natthimlen följande tidiga morgon. Förutsättningen var klart väder.
Jag satte klockan på fem och steg genast upp när den ringde. Det var stjärnklart. Horisonten åt söder behövde jag fri. En promenad längs strandvägen skulle bli bra. Med en gång jag öppnade ytterdörren föll som uppmuntran och försmak en stjärna. Fullmånen strålade. Jag cyklade ner till hamnen. Då och då blossade ett streck fram på himlen över huvudet.
Från hamnen gick jag sakta med ansiktet vänt åt skådespelet och gladdes över att hänge mig åt lusten. Över att livet erbjuder lek och äventyr. Jag tackade för att jag gav mig denna morgon i present.
En annan ensam vandrare släntrade närmre vattnet och ett par kom joggande mot mig.
När nästa stjärna föll och nästa tänkte jag att jag kunde passa på att önska något. Här fanns chanser att få önskningar uppfyllda.
De blev många och kom att handla både om världen och om mej.

Av Eva Grip 23 maj 2003 11:28