Doktorn levererar

sitter hon, uppflugen i läderklädseln. Vid ratten sitter doktorn med ett leende som skulle få en gammal bardval att rodna skamset.

Hon öppnar dörren och smiter ur torskens grepp, ut, alltså inte en torsk så, nej, utan en fisk, en torsk, på riktigt, fast stor, med fjäll och fenor som han använder som armar runt primadonnans, stjärnan i showen, inte längre lika getingsmala midja. Även han kliver ur, använder sina stjärtfenor som fötter och plogar fram på trottoaren lite bakom henne, som Ashcroft i "The Drugs Dont Work"-videon, eller som jag en helt vanlig dag och jag är på väg ner på stan, fast Ashcroft har snygga wallabes och jag har tuffa sneakers, men han är indiepoppare och jag en vanlig kille i stentuffa Västerås, så det är inte så konstigt, att han har wallabees och jag har sneakers, nej, men vi går likadant, bägge två, nej, alla tre, torsken gick ju likadant han också, på trottoaren, lite till höger, på efterkälken. Doktorn får liv i skrothögen, visserligen en Cadillac men ändå en skrothög, och kastar ut den i den glesa morgontrafiken, hela härket kränger och studsar på dåliga stötdämpare så doftgranarna, sjutton stycken för att hålla stanken av


mekanisk,

fysik sex,

utan kärlek,

krossade hjärtan

sperma

och

gamla gubbkukar, ståendes ur öppna gylfar,

från baksätet borta från doktorns känsliga luktorgan, en enorm fuktig snabel med porer, knottrig, röd, nästan blå, som en kuk, placerad mitt i ansiktet, svänger och svingas upp i taket på den gamla rostiga Cadillacen, doftgranarna, inte luktorganet, nej.

Gorillan, i fånigt tajt, röd kostym, vid dörren, släpper inte in torsken, nej, trotts hans propra yttre

svart,

kostym,

manschettknappar,

blanka,

stor

mustasch,

vit,

skjorta,

damasker.

Men han luktar för mycket av

sena nätter,

unga kvinnor,

cigarrer,

sprit,

urin

och

gammal gubbe.

Men hon svajar syndigt på höften och styr kosan i riktning mot mig. Med brustna hjärtan, krossade drömmar och brutna löften på släptåg likt lösa trådar fladdrar de i fartvinden bakom henne och tvinnas ihop till en tjock röd varningsflagga för hennes kommande erövringar.

Hon slår sig ner i en av de gröna små fåtöljerna, som stod utplacerade runt mig, ja det är sant, jag satte mig i foajén i väntan på mina kamrater, ensam, ung, mycket yngre och ensammare än nu, i en grön liten fåtölj, rutig som på sjuttiotalet, rund som ägget, men inte lika dyr och exklusiv, nej, så kom de springande, mindre, finska, men ändå apor, dvärgschimpanser med lånade babianarsel och ställde ut flera små gröna fåtöljer runt mig på golvet, i tron att jag var någon form av geni, eller åtminstånne begåvad, det händer, ibland får jag skriva attografer, jag kluddar ner något oläsbart så de inte ska bli besvikna, till höger om mig.

Hon lägger sitt högra ben, över det vänstra och sen händerna knäppta över det högra, huvudet på sned, blinkade med långa ögonfransar och undrade förföriskt om jag inte kunde spela lite på pianot för henne. Nej, det kunde jag inte, det var inte mycket jag kunde men jag kan sjunga gospel på finska pissoarer.

Mesig skandinavisk design,

björkträ,

koppardetaljer,

nakna glödlampor,

rännan,

rostfritt stål

och

handfaten.

Fan.

Sen slänger de ut mig

i höstkalla Helsingfors

igen.

AJ.

Jag travar iväg med händerna i fickorna, på min annorack? anorack? annorak? hur fan stavar man till annorack? i mina förstora brallor.


PERKELE!


Detta är ett bidrag till Sourze Poesiskola.

Av T.L Stjerna 16 maj 2003 10:29