En resa med T-banan

Jag kliver på Tunnelbanan vid Hornstull. Inte så mycket folk. Sätter mej mitt emot storvuxen kille. Knappast över 25. Han är en typisk svensk rasist. En arbetslös jobbare, en skinnskalle som låtit håret växa ut en centimeter. En fet idiot. En sån man redan på lågstadiet vet inte kommer att bli nåt. Han har en snusdosa med sig. Som trygghet. Han bläddrar igenom en Metro. Den är svår att läsa. Med en blick, bråkdelar av en sekund lång, kan jag konstatera hans klädsel. Den är helt utan finess. Saknar stil. Slabbig tröja, jeans och billiga gympaskor. Han är tatuerad på armen. Fosterländskt. Med flaggor och sånt. Han gillar vitmaktmusik för att det är bra takt i den. Han är en sån där vars missnöje kommer fram efter för många öl. Men det hjälps inte: åsikter får inte bestämmas av berusningen.

Vid Slussen går den andre på. Han sätter sig ett par rader bort. Han är inte bara fyllerasist, han tror på det där. Har läst nån skrift. Varit på nåt möte. Han hatar, även nykter. Han är vaksam, och blicken elak. Runt halsen har han ett otrevligt halssmycke. Han ser ut som Tony Olsson, den där malexandermördaren, fast intelligentare. Mildare. Men skägget, håret, glasögonen. Näsan är som på TV-bilderna. Han ser mej. Han ser på mej med avsky. Det är ömsesidigt. Jag tittar tillbaka, för till skillnad från den fete förstår den här att jag tillhör fiendelägret. Den fete är ju inte heller en fiende, han är en vilsekommen, ibland brutal, fårskalle.

Vid Karlaplan går jag av. Åker rulltrappan upp. Blir nästan påsprungen av två unga främlingshatare. Den förste rusar förbi och vi hinner inte se varann. Den andre ser jag. Han har ett obehagligt utseende. En sån där som kan gå runt och hugga tänderna i yngre under högstadiet. Han har missprydande ringar över hela ansiktet. Han nästan ler mot mej.

Av Magnus Hansson 15 maj 2003 09:58