Fucking Burseryd

... kör man igenom Burseryd, nu var hålan dekorerad med ett centimetertjockt täcke av pudersnö, ett försök att tämja och försköna det jag hatade. Nu skulle jag stanna kvar i åtminstone två nätter, magen knyter sig och jag gnider ryggen mot bilsätet för att få bort obehaget. Jul. Djävla trevliga jul. Storgatan fram. Här ligger de tre konkurrerande mataffärerna, var och en med sin historia. Wallentins, hemlagat och skjutet viltkött. JH:s, sköttes av tre syskon som aldrig fann sina respektive utan arbetade och sov sen på våningen ovanför. Nybyggen, de nya bjärta tegelbyggnaderna, verkade mer vara till för att imponera på besökande utflyttade Burserydsbor.

"Se, vad bra det går för oss, se, nybyggt minsann, Burse rivs inte i första taget, vi klarar oss allt!"

Min mage gör en fnysning, pfft... det kvittar hur många och ståtande tegelbyggnader ni kör uppåt himlen, vilka färger ni än väljer. Hela byn gråter och kvider, hör ni inte det? För ett hus rivs i takt med de ni bygger upp. Torget, där den rivna kiosken syns i mitt 16-åriga minne, den bortforslade minigolfbanan. Där man struttade förbi med nyblonderat hår och rött läppstift, bara sådär händelsevis... 142:orna tävlade i glans. Danielssons, tredje mataffären, där det också kunde hämtas klirrande kassar nerkört från Gislaved. En sväng till vänster, Kindvägen och jag var hemma till den första julen utan syrran. Inga julklappar under granen. Det fanns ingen gran. Bara en gråtande förtvinad mamma i sovrummet. Julmaten pöste osynligt i kylen, en skinka stor som min knytnäve, en liten burk rödbetssallad till mig, det enda vegetariska hon orkat tänka på. Var tvungen att gå ut. Snöyra. Ner mot bruket, där "alla" jobbade, valsade stål och gud vet vad. Bakom fabriksbyggnaden, ån som flöt fram genom hela Burseryd och delade byn i två delar. Skakade räcket, det höll för mig att hänga över och lyssna till bruset och det skummande ångorna. Snön var lika pudrig här, lika vit som hemma, allt var ändå annorlunda. Fortsatte bort ner för storgatan, förbi Brukschefens ståtliga hus, det ryktades att det minsann fanns en swimmingpool, brukade försöka se över det höga murstaketet. Någon pöl såg vi aldrig. Stegar ner mot Sjösala, där farmor och farfar bott. Bruna, barackliknande mögliga trähus, endast hälften av dem stod kvar. Bakom de förvaringsliknande boxarna låg Tyngelen. Den bottenlösa sjön. Alla barn visste det i ryggmärgen och gick aldrig dit ens för att doppa tårna. På vintrarna åktes här skridskor, de allra tuffaste killarna körde ut med bilen på isen, höll den så höll den… Härifrån såg jag det svaga ljuset hos mamma, säkert grät hon där och väntade… orkade inte. Inte än. Vände och gick Tyngelvägen tillbaka, var bara tvungen att kika på Tyskbacken, tävlingshysterin som rådde där. Uppenbart en tävling i vem som kunde åstadkomma den gräsligaste trädgården. Tomtar, fontäner, plotter och statyer. Jo, det såg likadant ut. Upp mot Matsgatan, om jag valde vägen rakt fram då var jag hemma. Den här Julen rådde nog utegångsförbud, alla gatlampor var släckta. Ville jag gå i totalt becksvart mörker, kunde jag gå upp till graven. Mörkret stoppade mig. Bårhuset.

Utanför porten hemma hörde jag ensamhetsgråten.

Förtvivlan. Klackarna gjorde en egoistisk helomvändning och jag stegade tårögd och med snabba steg Storgatan ner igen. Blind av kalla piskande snöflingor i ögonen. Neråt skolan, förbi Eken, bostadsområdet där jag haft min första lya, Stannade och hämta andan, plirade genom snötyngda ekgrenar, två hus bort där jag växte upp. Ekberga, stora vitsippsbacken var brutalt borta, kullen med bersån där vi lekte affär var ersatt av ett skrytbygge till garage, det uppe på kullen hade inte dugt, bekvämlighet istället för skönhet. Stegen gick av sig själva ner mot Centralskolan, som de gjort i tre år. Det som tidigare varit så stort och enormt var nu pluttigt och ingenting. Tryckte ner baken i en av gungorna av däck. Isbanan var kvar och jag log faktiskt när jag mindes tillbaka och hur jag älskat det gula ljuset som lyste upp isen på kvällen. Hur Janne hjälpt mig när nån fåntratt lade fälleben på mig.

Medan gungan gnisslande förde mig fram och tillbaka, undrade jag om jag skulle orka gå till Hult. Den långa backen upp, som man aldrig orkade cykla uppför, villaområdet där jag levde mina första tonårsår. Eller en tur längs med Ågatan som löpte nedanför och strök utmed ån, de söta broarna, på andra sidan låg sågen dit jag ofta gick som barn. Doften av trä, och jag brukade plocka med mig överblivna småbitar av trä. Varför har jag inte en aning om idag, tror det var doften. Längre bort på Ågatan skyndar jag i tanken fortare, de konstiga brödernas hus tills jag nådde kantarellbacken invid järnvägen, där mamma lärde mig hur man skulle gå ner på knä och kika under tuvorna efter dem. Torrt i halsen, kryp i ögonen. Fan! Reser mig, sparkar till gungan och snön flyger omkring och jag är våt i baken. Går hem. Till mammas gråt och min rödbetssallad och julen utan doftande gran.

Av Birgitta Sandén 14 maj 2003 10:30